Jag känner mig alldeles för bra
Jag kan inte riktigt hantera världen. Jag har aldrig kunnat det. Jag tänker så mycket på livet att jag förstör det. Som när du sagt eller skrivit ett ord så många gånger, att det inte längre känns bra. Inte längre som ett riktigt ord.
Precis så är världen för mig.
Jag kan läsa och förstå en situation så förbannat bra att jag i slutändan missförstår den helt. En relation, situation eller rent en prestation kan jag mala ner till så små flisor att de helt tappar sitt sammanhang. Något som var bra igår, känns dåligt idag, för mina tankar har förstört det. Det är klart som fan jag är rädd för världen, när jag tror mig förstå vad den innebär.
Det är den värsta, största, och kanske mest skrämmande sanningen om mig själv. Jag tänker tills det inte finns något kvar. Jag tänker tills allt som är bra har blivit något dåligt, och allt som känts rätt känns fel. Jag tänker tills ordet som annars låter bra, inte längre låter som ett riktigt ord. Tills det tappat sitt sammanhang.
Du säger att jag ska lära mig att älska mig. Det kan jag inte. Jag känner mig alldeles för bra.
två sortes ångest
Ni vet tillfällig ångest. Den flyktiga, plötsliga och oförutsägbara. Den som sköljer över en som kallt vatten mot varm hud, och är så kraftig just där och då att man fysiskt reagerar på känslan. Kanske blundar du hårt, kanske måste du rent skaka av dig den. Driven av ett minne eller en tanke, som utan förvarning jobbat sig upp till ytan.
Ni vet den ständiga. Den som etsar sig fast som en klump i magen, som bommul i halsen och kryper som små, små trådar längst varenda ådra i kroppen. Den har ett utpekat motiv, och den känns evig. Den är det första du känner när du vaknar, det sista du känner när du somnar, och sen vandrar den genom natten som en lång destruktiv mardröm.
Sen sköljer den också som ett kallt vatten ibland, för känner du den ständiga, då går den tillfälliga just bredvid.
Känner ni den tillfälliga? Har ni mött den ständiga? Det har jag.
allt är sig likt, men inget som förut
Idag ska jag tillbaka. Tillbaka till flickrummet som inte finns kvar. Tillbaka till svartröda tapeter och uppspikade LP-skivor. Allt kommer vara sig likt, men inget kommer vara som förut.
Jag försöker tänka rationellt. Att livet är långt och att jag har överlevt 17 år utan. Men jag har aldrig överlevt utan dig. Jag har bara inte vetat något annat. Det är ingen förlust att vara utan. Det är en förlust att förlora, när du en gång haft.
Sanningen är att jag inte vet vem jag är om jag inte är med dig. Jag vågar inte öppna persinennerna på morgonen, för där utanför finns exakt samma värld. Exakt samma värld men annorlunda. Vi finns inte där. Jag finns, du finns, men vi finns inte där. Den förväntar sig att jag ska knyta mina skor och gå till jobbet varje morgon, laga mat och äta den, somna tyst och göra samma sak igen. Jag kan inte göra det utan dig. Jag vet inte hur.
Därför stannar jag i sängen idag igen. Persinennerna får vara nere, jobbet får stå kvar utan mig, och jag kan klamra mig fast vid en bild på oss och låtsas som att allting är som vanligt. En liten stund kan jag låtsas. Sen kommer verkligheten ikapp, men jag märker ingenting, för jag är upptagen med att försöka andas.
Nu dör vi, vi med
Jag minns att jag ibland kunde drömma om en annan värld. Där jag gjorde något annat, var någon annan och livet tog uttryck på ett helt annat sätt. Jag ville kastas in i en film och leva genom en utmejslad karaktär, följa mitt manus och prata inom förbestämda karaktärsramar. Allting skulle bli bra, och det skulle jag veta i förväg, för någon hade redan skrivit klart historien. Sen skulle eftertexterna få rulla.
För det är vad som avgör om en historia är lycklig eller inte. Var du låter eftertexterna rulla. Ett lyckligt slut är bara en historia som inte är färdig än.
För allting dör. Träd, djur, växter dör. Människor dör. Och nu dör vi, vi med.
Fåglarna kan ingenting veta
Stundvis slutar jag gråta. Jag slutar jämra och jag skriker inte ens tyst. Jag ligger bara stilla och lyssnar på musik så hög att jag inte kan höra kampen inom mig. Jag känner den, men den hörs inte. Sen gråter jag över att solen skiner utanför. Jag gråter för att det sitter två fåglar på en gren. Jag gråter för att världen inte upphört att existera, för att verkligheten inte stannar upp.
Sen känns det orimligt att det är såhär det är. Snart får jag fara hem och riva och slita dig i nacken, och viska genom salta tårar att jag älskar dig. Och du kan hålla mig så hårt du kan. Det är den enda sanningen som kan finnas, som får plats. Solen skulle inte skina annars, och fåglarna skulle inte sitta kvar.
Men det finns inget hem för mig. Mitt liv ligger slarvigt nerslängt i fem svarta sopsäckar, och det som inte fick plats ligger stötskadat och smutsigt utspritt över gatan.
Och smutsigt är vad det är. Smutsig är jag. Jag vet att det inte är tillfälligt, jag vet att det är evigt. Och då gråter jag igen. Jag gråter för det orimliga i att ingenting finns kvar, på grund av en kväll jag inte minns. Jag gråter för att jag vill minnas. Jag vill veta vilka tankar jag tänkte, men jag var inte där.
Världen fortsätter utanför, och verkligheten är den jag själv har skapat. Solen skiner för den skiter i mig, och fåglarna kan ingenting veta.
det är något mörkt i mig
Du sa att jag aldrig skulle stiga upp på morgonen frivilligt. Se på mig nu. Jag stiger upp efter 8 för min kropp är desperat. Jag kan inte sova, men jag vill verkligen inte vara vaken. Jag vaknar ändå. För någonting skriker i mig och pulserar genom min hud, som den starkaste typen av berusning, men utan efterklang av lycka. Kvar finns bara sorg och den äter upp mig. Jag slår mig själv på bröstkorgen för att lindra trycket, för att jag ska kunna andas.
Sen stundvis är det tyst. Stundvis är det frid runt omkring, och min kropp känns som förut. Men jag minns alltid tillslut, några sekunder senare, varför jag ligger i en säng hos min mamma och hennes man. Varför jag inte klarar av att tvätta mig och äta, och varför tystnaden i rummet, som annars inte alls märks av, nu skriker av förtvivlan.
Och då minns jag mig själv. Då minns jag det mörka,och det tysta, och jag jämrar för jag har ingen rätt att skrika. Jag ser två år ligga förseglade i en fyrkantig box, och den är utom räckhåll. Ytan är blank och mörk, och den har vassa kanter. Ingen tror på att det fanns något vackert där i, ingen vill kolla efter, av rädlsa för det vassa kanterna.
Jag ringer för jag vet inget annat, jag har aldrig gjort nåt annat och du svarar för du är också van. Och jag skriker, och jag jämrar, och till slut är det du som tycker synd om mig, för du vet att du har segrat. Du vet att det är något mörkt i mig, och du vet att jag har somnat så förut. Jämrandes, gråtandes och hysterisk. Förut har du fått trösta, nu gråter du själv. Så du säger "Lär dig att älska dig själv, före du nästa gång älskar någon annan". Då jämrar jag högre än jag gjort förut, och jag kippar efter andan. För mig finns det ingen nästa gång. Jag får slå och riva över bröstet, för att andan ska orka fram. Jag tvingas hjälpa mig själv att andas.
Sen säger du att jag får lova att aldrig försöka få tillbak dig, och jag vet i samma strund som det är sagt, att det är över nu. Jag ser en fyrkantig box på avstånd. Den är mörk, den är kall, och jag vågar inte röra i rädsla för de vassa kanterna. Hur ska jag älska någon, som inte klarade av att älska det renaste och vackraste i hela världen? Hur ska jag kunna älska mig?
Sedan river jag, bankar jag, och jämrar i en pulserande hysteri. För nu är allting mörkt i mig, för det ljusa komplementet har just lämnat.
Vet ni vad jag hatar?
Självkänsla-hysterin. Inget gör mig så provocerad som alla dessa förebilder, som skriver böcker, krönikor och bloggar om hur man "får kontroll över sitt eget liv", "mår bra" och "slutar tänka på bilringarna". Det är ju toppen ifall något läser dessa guider, och faktiskt får hjälp. Men jag tvivlar på effekten.
Mår du dåligt över ditt hull på magen - träna. Orkar du inte träna - acceptera det.
Kan det inte bara vara okej att må dåligt. Måste det vara fel att inte tåla sina feta lår? Det är nyttigt att hata sig själv ibland. Jag gör det hela tiden, och jag mår bra där i mellan ändå.
Det hela är enkelt. Konstatera vad du hatar. Gråt gärna. Jämför dig med Kenza eller någon annan skönhet. Sen rycker du i fläsket en sista gång, drar fingrarna över aknen och går vidare.
Nä. Gör precis som Moa Törnbloms "Självkänska nu" beskriver, ställ dig framför spegeln. Men säg för gud skull inte "Jag är vacker". Säg att du är fet och ful, men att du äger. Och gör det med ett leende på läpparna.
"Jag vill få unga tjejer att må bra"
Mår du dåligt över ditt hull på magen - träna. Orkar du inte träna - acceptera det.
Kan det inte bara vara okej att må dåligt. Måste det vara fel att inte tåla sina feta lår? Det är nyttigt att hata sig själv ibland. Jag gör det hela tiden, och jag mår bra där i mellan ändå.
Det hela är enkelt. Konstatera vad du hatar. Gråt gärna. Jämför dig med Kenza eller någon annan skönhet. Sen rycker du i fläsket en sista gång, drar fingrarna över aknen och går vidare.
Nä. Gör precis som Moa Törnbloms "Självkänska nu" beskriver, ställ dig framför spegeln. Men säg för gud skull inte "Jag är vacker". Säg att du är fet och ful, men att du äger. Och gör det med ett leende på läpparna.
"Jag vill få unga tjejer att må bra"
Men toppen. Så duktigt. Så oerhört duktigt.
G
Vi fick papper på hur vi ligger till i kurserna idag.
Rebeckas innehöll en härlig uppsättning av ig:n, på grund av lite frånvaro och oinlämnade uppgifter. Men där, mitt i det mörka, fanns ett strålande G.
I samhälls C.
Den enda kursen som hon inte läser.
Hon har hål när vi andra läser samhälls, vilket gör att hon ofta sitter med på lektionerna. Denna insats anser Roger vara betygsgrundande.
Att få G i en kurs man inte läser, är en otrolig bedrift.
Vi är alla mycket avundsjuka.
Rebeckas innehöll en härlig uppsättning av ig:n, på grund av lite frånvaro och oinlämnade uppgifter. Men där, mitt i det mörka, fanns ett strålande G.
I samhälls C.
Den enda kursen som hon inte läser.
Hon har hål när vi andra läser samhälls, vilket gör att hon ofta sitter med på lektionerna. Denna insats anser Roger vara betygsgrundande.
Att få G i en kurs man inte läser, är en otrolig bedrift.
Vi är alla mycket avundsjuka.
Tengil söker nytt hem
Det är med ett täcke av sorg, vilandes över mig, som jag skriver detta inlägg.
Willie Nelson lämnade oss igår. Mig och Jonas alltså. Och Dolly Parton simmar sina sista längder.
Willie, vår ståtliga blå kampfisk var en fin individ. En medmänniska som aldrig ville omgivningen något ont och hans upprepade våldtäktsförsök mot Dolly, var inget annat än ett desperat rop på närhet. Det är klart att vi hade våra konflikter, att våra önskemål och våra värderingar inte alltid såg likadana ut. Det gör ont att se honom lämna oss, och världen, efter en alldeles för kort tid.
Dolly, som antagit en annan färg, ibland ligger på sidan och inte riktigt finner kraft att röra sig på samma sätt som förut, är det också snart dags att ta farväl av. Denna starka kvinna, som höll hårt i sin oskuld och inte lät Willie komma till trots dagar av tjat och förföljelser, kommer alltid finnas kvar i våra hjärtan.
Vår tredje vän, Tengil. Vår tappra sugfisk som vi delat månader av både glädje och sorg med, är nu ensam i vår stora skål, och söker därför ett nytt kärleksfullt hem.
Känner du dig redo för ett möte med en färgstark individ? Har du hjärta och kärlek nog att mätta vår lille vän? Kan du klä dig i rollen som förälder och fostra vår ögonsten till den fullvuxna krigare vi önskar honom att bli?
Det här är Tengil. En ung akvariemal som är bedårande vacker, med spring i benen och ett hjärta av guld. Han älskar att ligga gömd på botten av akvariumet och man ser honom sällan. Men de sällsynta stunderna han visar sig, ofta i samband med vattenbyte, väcker han så pass starka känslor att man får hålla i sig för att inte hejdlöst falla ner i den känslomässiga orkan hans närhet skapar.
Nypris: 35 kr
Vårt pris: 5 kr
Priset kan diskuteras vid snabb affär.
OBS! Vi lägger stor vikt vid familj och personlig kompetens.
Vänligen kontakta mig, eller min vapendragare Jonas vid intresse eller för mer information.
saga 2
Sen skrev jag en ny. En lite mer rumsren.
En timme senare, med detta som underhållning, längtar jag efter ett liv.
Och kanske till och med en vän.
En timme senare, med detta som underhållning, längtar jag efter ett liv.
Och kanske till och med en vän.
saga
Gillar ni sagan jag skrev på spotify?
Det blev lite väl vulgärt.
Det blev lite väl vulgärt.
skandal!
Jag håller med om att en kungabebis är en tillräckligt stor grej för att det ska uppmärksammas i media. Inte för en sekund missunnar jag någon bilder på Estelle.
Men hennes barnvagnsmodell? Valet av färgen? Säkerheten? Märkets ursprung?
En guide hur man stickar en likadan kofta som skymtas på bilder?
Sådana besvikelser över namnet att folk ropar: "Skandal!"
När vi i framtiden googlar ordet "skandal", kommer vi hitta olyckor, mobbningshistorier, konkursföretag och en och annan politisk flopp. Och mitt i virrvarret av faktiska skandaler, finns namnvalet Estelle.
Kungen sa förövrigt: "Hon var söt och betedde sig precis som hon ska göra"
Shame on Estelle om hon hade börjat tjuta på något oanständigt okungligt vis. Tur, tycker kungen, att denna 0-åring betedde sig som folk.
Människan Estelle
Ni kan pusta ut.
Överhovmästarinnan slår fast att det är ett mycket mänskligt barn.
Här har vi ett värdefullt konstaterande. Ingen behöver liksom gå undrande nu. Själv har jag mest varit nyfiken på kön, men själva arten är ju såklart också relevant.
Ett mycket mänskligt barn. Inga korsningar. Inga konsigheter. Det känns tryggt!
Överhovmästarinnan slår fast att det är ett mycket mänskligt barn.
Här har vi ett värdefullt konstaterande. Ingen behöver liksom gå undrande nu. Själv har jag mest varit nyfiken på kön, men själva arten är ju såklart också relevant.
Ett mycket mänskligt barn. Inga korsningar. Inga konsigheter. Det känns tryggt!
Emilias trygga famn
Om ni bläddrar ner i arkivet, hittar ni ett inlägg om Emilia Jakobsson. Jag anföll hennes IQ och hängde ut hennes allra mest korkade stunder i livet.
Det roligaste med det här, är kommentarerna som följde.
Hennes fantastiskt söta mor skriver då: "Det är min dotter det". Sådär moderligt stolt. Som att Emilia lärt sig gå, fått ett pris, eller åtminstone ett inlägg av kärlek.
Några veckor senare skriver hon igen: "Jag väntar fortfarande på Del 2".
Är inte det beundransvärt? Hur hon först tar klivet ut och malligt erkänner att det minsann är hon som krystat ut detta korkade barn och sedan efterfrågar en fortsättning.
Det är en så fin familjär solidaritet att jag kan se framtiden speglas i detta nu. Carita ringer strålande glad upp Emilia för att meddela att hon är med i tidningen. Framtida narkotikasmugglaren Emili-yo, fruktad land och rike runt kan alltid luta sig tillbaka mot familjens trygga famn.
"Jag såg dig i tidningen, gumman!!! Nu ska artikeln upp på väggen tillsammans med alla andra."
Det är så fint.
Det roligaste med det här, är kommentarerna som följde.
Hennes fantastiskt söta mor skriver då: "Det är min dotter det". Sådär moderligt stolt. Som att Emilia lärt sig gå, fått ett pris, eller åtminstone ett inlägg av kärlek.
Några veckor senare skriver hon igen: "Jag väntar fortfarande på Del 2".
Är inte det beundransvärt? Hur hon först tar klivet ut och malligt erkänner att det minsann är hon som krystat ut detta korkade barn och sedan efterfrågar en fortsättning.
Det är en så fin familjär solidaritet att jag kan se framtiden speglas i detta nu. Carita ringer strålande glad upp Emilia för att meddela att hon är med i tidningen. Framtida narkotikasmugglaren Emili-yo, fruktad land och rike runt kan alltid luta sig tillbaka mot familjens trygga famn.
"Jag såg dig i tidningen, gumman!!! Nu ska artikeln upp på väggen tillsammans med alla andra."
Det är så fint.
Melodifestivalen
Ikväll får vi inte låta skönhet, glittriga klänningar och 14 centimetersklackar komma i vägen under sanningens ögonblick. När röstnigen drar igång måste vi se klart!
Det är viktigt att vi värmer upp våra sinnen. Vidgar våra vyer! Gör oss tillgängliga för magi och skarpsynt kan se skillnad på något sensationellt, något okej och något förfärligt.
Vi måste motstå frestelsen att dricka vin för att vidröra njutelsens höjd. Vassa måste vi vara. VASSA! Ett glas för mycket och helt plötsligt lägger vi 600 kronor i telefonröster på Molly Sandén i ren empati för hennes uppbrott med Saade. "Why is she crying??????" Kommer vi böla framför TV:n. "Whyyyyyyyy!!!" Kan jag höra Emma tjuta, i jämna mellanrum mellan fyllehickningarna. Varför fick vi aldrig heller veta, för när svaret kom låg vi utslagna och patetiska på vardagsrumsmattan.
Sen ligger vi där, rödögda, blåslagna och ångestfyllda imorgon och helt plötsligt kan vi relatera till Molly Sandéns bidrag "Why am i crying", på ett sätt som vi inte förut kunnat drömma om. Någonting skaver inom oss. Vi spottade på demokratin när den var som bäst, vi flydde från ett ansvarstagande och någonstans i dimman förlorade vi oss själva.
Förstår ni allvaret nu? Va?
DIN RÖST GÖR SKILLNAD!
far
Pappa ringer när jag sitter och suger in lärdom på skolan en måndagsmorgon.
"Lovisa! Jag är med på tv ikväll. Du får inte missa det. Kvart över 7! Dom kom och intervjuade mig på OK, jag hade köpt en snöskotta."
Där sitter jag sedan, kvart över 7 och ser min frusna far prata om vädrets konsekvenser i några ynka sekunder.
Då ringer han igen.
- Såg du???? Det var lite lite... Jag sa jättemycket mer. Vi pratade om snöskottan jag hade köpt. Aja, du får se vid 10tiden också, då kanske dom tar med mer.
- Joo. Jätteduktig var du. Mmm. Mycket tråkigt att dom inte tog med allt. Men det du sa var väldigt bra. Väldigt duktigt, pappa.
Där sitter jag sen, halv 11, och ser exakt samma klipp som jag gjorde för några timmar sedan.
Då ringer han igen.
- Såg du??? Dom tog inte med nåt mer nu heller. Dåligt!
- Jag såg. Du var jätteduktig
- Jag sa mycket mer!
- Jag vet, pappa. Säkert jättebra saker.
- Okej.
- Okej.
- Hejdå.
- Hejdå.
- Hejdå.
beach 2058
Jag tränade idag. Som så många gånger tidigare såg jag mig själv brunbränd och fruktansvärt slimmad. Av någon anledning föreställer jag alltid mig själv gyllenbrun när jag tänker på min blivande kropp.
Väl hemkommen började jag planera mitt nya liv. Livet där jag joggar hem från skolan varje dag och äter ett popcorn var tredje helg på sin höjd.
Väl hemkommen började jag planera mitt nya liv. Livet där jag joggar hem från skolan varje dag och äter ett popcorn var tredje helg på sin höjd.
"Du vet Lovisa" Skulle folk säga.
"Vem?"
"Men hon med tightast kropp i nordeuropa? De få gram fett hon har ligger snyggt fördelat på vardera bröst och vardera skinka!"
"Jaha, hon." Skulle folk svara efter dom samlat sig efter tankeorgasmen.
Sen efter 12 timmar, give or take, brukar hybrisen släppa och jag trycker en pizza.
På min givna plats i sängen ligger jag sen och skvalpar medan jag frenetiskt googlar efter bantningspiller som är gratis, biverkningsfria, fullt fungerande, levererade i fin förpackning, svenska, ej testade på djur och som inte behöver kombineras med träning.
Hör av mig när jag nått någon framgång.
samhällsproblem
Saker som borde förbjudas:
1: Att dra sitt barn i en pulka. Ljudet när plasten smeker snön är så förfärligt. Igår var jag tillexempel nära att hoppa framför bussen i ren desperation när en mamma och hennes pulkåkande barn gled förbi i en inte allt för stressad hastighet. Dessutom vet alla att det är roligare att åka madrass.
2: Att döpa sina barn till fruktnamn. Ingen ska behöva gå runt och heta passionsfrukt eller smultron. Namnbeslut bör inte få tas under ett drogat tillfälle just efter barn-födar-processen bara för att mamman just då hade lågt blodsocker och suktade efter något fruktliknande.
Det måste väl ändå vara då beslutet tas?
Eller går fruktnamnsföräldrarna till Icas frukt och grönt-sektion och väger för och nackdelar?
"Kiwi är ju urgulligt. Fast jag är ju allergisk mot det så det kanske våran ängel kommer ta som en förolämpning? Vad tror du?" Säger fruktmamman.
"Lingon är ju annars utsökt? Ananas har ju alltid varit en dröm, fast det känns ju kanske lite maskulint för vår lilla flicka" Säger fruktpappan och smeker ömt plommonet framför han.
"PLOMMON" Skriker de samtidigt och så var den saken ur världen.
Tror rent spontant att Plommon Ananas Persson inte kommer få den lättaste uppväxten trots familjens välvilja.
Efter att ha läst att 21 kvinnor bär namnet smultron, 4 stycken Cherry och 5 stycken något så fruktansvärt som Banan känner jag mig berättigad att döpa min unge till Albus. Hur Harry Potter-relaterat det än må vara.
3: Det räcker med två för idag. Med låt oss ta båda problemen på allvar.
fml
Det var en vintermorgon under tidigt 2000-tal. Jag gick hand i hand med mamma påväg till skolan. Björn kan händelsevis ha varit där, men lika lite som vi bryr oss nu, brydde vi oss då.
Där gick vi i alla fall. På en snöbeklädd väg, med en sol ovan oss som lyste provocerande starkt utan att bringa någon som helst värme.
Jag sa:" Mamma, varför finns det inte täckkjolar? Det är genialt. (Kan ha använt ett annat ord) Det är ju jättefult med täckbyxor. Jag vill ha en täckkjol. När jag blir stor ska jag uppfinna en sådan."
Mamma skrattade åt min fantasi. "Lets face it, Lovisa" Sa hon, sådär inne som hon alltid varit. "Täckkjolar kommer aldrig att gå hem"
"Men fyfaaaaaaaaaaaaaaaaaaan" Sa jag uppriktigt, ilsket och aningen kränkt inne på Intersport här om dagen.
"Hihi. Det är en riktigt bra uppfinning faktiskt. Om man jobbar på ett dagis som jag och ska stå ute i kylan på dagarna" Sa en förbipasserande kvinna som hört mig svära.
"Mmm.. och dom är MINA!" Svarade jag aggresivt och stirrade med röda ögon på den oskyldiga kvinnan som såg skräckslagen ut.
"Det där är min uppfinning!!!" La jag till medan jag stampade ut från butiken och lämnade den stackars kvinnan ensam att undra vilken bokstavskombination jag lider av.
(Förutom Björn då. Som flitigt och samvetslöst högläste den för sin kompiskrets)
Där gick vi i alla fall. På en snöbeklädd väg, med en sol ovan oss som lyste provocerande starkt utan att bringa någon som helst värme.
Jag sa:" Mamma, varför finns det inte täckkjolar? Det är genialt. (Kan ha använt ett annat ord) Det är ju jättefult med täckbyxor. Jag vill ha en täckkjol. När jag blir stor ska jag uppfinna en sådan."
Mamma skrattade åt min fantasi. "Lets face it, Lovisa" Sa hon, sådär inne som hon alltid varit. "Täckkjolar kommer aldrig att gå hem"
Nu finns dessa foderklädda kreationer i varje sportinriktad butik land och rike runt.
"Men fyfaaaaaaaaaaaaaaaaaaan" Sa jag uppriktigt, ilsket och aningen kränkt inne på Intersport här om dagen.
"Hihi. Det är en riktigt bra uppfinning faktiskt. Om man jobbar på ett dagis som jag och ska stå ute i kylan på dagarna" Sa en förbipasserande kvinna som hört mig svära.
"Mmm.. och dom är MINA!" Svarade jag aggresivt och stirrade med röda ögon på den oskyldiga kvinnan som såg skräckslagen ut.
"Det där är min uppfinning!!!" La jag till medan jag stampade ut från butiken och lämnade den stackars kvinnan ensam att undra vilken bokstavskombination jag lider av.
Slutsats värd att begrunda:
Hade jag haft en mamma som trodde på mig som barn, hade jag varit framgångsrik och förmodligen mycket rik nu.
Befogad fråga:
Vem har läst min dagbok?
(Förutom Björn då. Som flitigt och samvetslöst högläste den för sin kompiskrets)
deoderant
Efter att ha luktat man i en veckas tid, kan jag med glädje meddela omgivningen att jag hittat min egna deoderant.
Fått suktande blickar av kvinnliga klasskompisar. Tjejer har vänt sig om på stan. "Se men inte röra" har jag fått skrika till min kvinnliga omgivning!
Men det problemet är över nu.
Jag luktar tjej igen!
Fått suktande blickar av kvinnliga klasskompisar. Tjejer har vänt sig om på stan. "Se men inte röra" har jag fått skrika till min kvinnliga omgivning!
Men det problemet är över nu.
Jag luktar tjej igen!
