Jag är en glad ballong

Du sa att jag aldrig skulle stiga upp på morgonen frivilligt. Se på mig nu. Jag stiger upp efter 8 för min kropp är desperat. Jag kan inte sova, men jag vill verkligen inte vara vaken. Jag vaknar ändå. För någonting skriker i mig och pulserar genom min hud, som den starkaste typen av berusning, men utan efterklang av lycka. Kvar finns bara sorg och den äter upp mig. Jag slår mig själv på bröstkorgen för att lindra trycket, för att jag ska kunna andas. 

 

Sen stundvis är det tyst. Stundvis är det frid runt omkring, och min kropp känns som förut. Men jag minns alltid tillslut, några sekunder senare, varför jag ligger i en säng hos min mamma och hennes man. Varför jag inte klarar av att tvätta mig och äta, och varför tystnaden i rummet, som annars inte alls märks av, nu skriker av förtvivlan. 

 

Och då minns jag mig själv. Då minns jag det mörka,och det tysta, och jag jämrar för jag har ingen rätt att skrika. Jag ser två år ligga förseglade i en fyrkantig box, och den är utom räckhåll. Ytan är blank och mörk, och den har vassa kanter. Ingen tror på att det fanns något vackert där i, ingen vill kolla efter, av rädlsa för det vassa kanterna.

 

Jag ringer för jag vet inget annat, jag har aldrig gjort nåt annat och du svarar för du är också van. Och jag skriker, och jag jämrar, och till slut är det du som tycker synd om mig, för du vet att du har segrat. Du vet att det är något mörkt i mig, och du vet att jag har somnat så förut. Jämrandes, gråtandes och hysterisk. Förut har du fått trösta, nu gråter du själv. Så du säger "Lär dig att älska dig själv, före du nästa gång älskar någon annan". Då jämrar jag högre än jag gjort förut, och jag kippar efter andan. För mig finns det ingen nästa gång. Jag får slå och riva över bröstet, för att andan ska orka fram. Jag tvingas hjälpa mig själv att andas.

 

Sen säger du att jag får lova att aldrig försöka få tillbak dig, och jag vet i samma strund som det är sagt, att det är över nu. Jag ser en fyrkantig box på avstånd. Den är mörk, den är kall, och jag vågar inte röra i rädsla för de vassa kanterna. Hur ska jag älska någon, som inte klarade av att älska det renaste och vackraste i hela världen? Hur ska jag kunna älska mig?

 

Sedan river jag, bankar jag, och jämrar i en pulserande hysteri. För nu är allting mörkt i mig, för det ljusa komplementet har just lämnat.