Jag är en glad ballong

 

Jag kan inte riktigt hantera världen. Jag har aldrig kunnat det. Jag tänker så mycket på livet att jag förstör det. Som när du sagt eller skrivit ett ord så många gånger, att det inte längre känns bra. Inte längre som ett riktigt ord.

 

Precis så är världen för mig. 

 

Jag kan läsa och förstå en situation så förbannat bra att jag i slutändan missförstår den helt. En relation, situation eller rent en prestation kan jag mala ner till så små flisor att de helt tappar sitt sammanhang. Något som var bra igår, känns dåligt idag, för mina tankar har förstört det. Det är klart som fan jag är rädd för världen, när jag tror mig förstå vad den innebär. 

 

Det är den värsta, största, och kanske mest skrämmande sanningen om mig själv. Jag tänker tills det inte finns något kvar. Jag tänker tills allt som är bra har blivit något dåligt, och allt som känts rätt känns fel. Jag tänker tills ordet som annars låter bra, inte längre låter som ett riktigt ord. Tills det tappat sitt sammanhang.

 

Du säger att jag ska lära mig att älska mig. Det kan jag inte. Jag känner mig alldeles för bra.

 

 

 

Ni vet tillfällig ångest. Den flyktiga, plötsliga och oförutsägbara. Den som sköljer över en som kallt vatten mot varm hud, och är så kraftig just där och då att man fysiskt reagerar på känslan. Kanske blundar du hårt, kanske måste du rent skaka av dig den. Driven av ett minne eller en tanke, som utan förvarning jobbat sig upp till ytan. 

 

Ni vet den ständiga. Den som etsar sig fast som en klump i magen, som bommul i halsen och kryper som små, små trådar längst varenda ådra i kroppen. Den har ett utpekat motiv, och den känns evig. Den är det första du känner när du vaknar, det sista du känner när du somnar, och sen vandrar den genom natten som en lång destruktiv mardröm. 

Idag ska jag tillbaka. Tillbaka till flickrummet som inte finns kvar. Tillbaka till svartröda tapeter och uppspikade LP-skivor. Allt kommer vara sig likt, men inget kommer vara som förut. 

 

Jag försöker tänka rationellt. Att livet är långt och att jag har överlevt 17 år utan. Men jag har aldrig överlevt utan dig. Jag har bara inte vetat något annat. Det är ingen förlust att vara utan. Det är en förlust att förlora, när du en gång haft.

 

Sanningen är att jag inte vet vem jag är om jag inte är med dig. Jag vågar inte öppna persinennerna på morgonen, för där utanför finns exakt samma värld. Exakt samma värld men annorlunda. Vi finns inte där. Jag finns, du finns, men vi finns inte där. Den förväntar sig att jag ska knyta mina skor och gå till jobbet varje morgon, laga mat och äta den, somna tyst och göra samma sak igen. Jag kan inte göra det utan dig. Jag vet inte hur.

 

Därför stannar jag i sängen idag igen. Persinennerna får vara nere, jobbet får stå kvar utan mig, och jag kan klamra mig fast vid en bild på oss och låtsas som att allting är som vanligt. En liten stund kan jag låtsas. Sen kommer verkligheten ikapp, men jag märker ingenting, för jag är upptagen med att försöka andas.

 

Jag minns att jag ibland kunde drömma om en annan värld. Där jag gjorde något annat, var någon annan och livet tog uttryck på ett helt annat sätt. Jag ville kastas in i en film och leva genom en utmejslad karaktär, följa mitt manus och prata inom förbestämda karaktärsramar. Allting skulle bli bra, och det skulle jag veta i förväg, för någon hade redan skrivit klart historien. Sen skulle eftertexterna få rulla.

 

För det är vad som avgör om en historia är lycklig eller inte. Var du låter eftertexterna rulla. Ett lyckligt slut är bara en historia som inte är färdig än.

 

För allting dör. Träd, djur, växter dör. Människor dör. Och nu dör vi, vi med.

 

 

 

 

Stundvis slutar jag gråta. Jag slutar jämra och jag skriker inte ens tyst. Jag ligger bara stilla och lyssnar på musik så hög att jag inte kan höra kampen inom mig. Jag känner den, men den hörs inte. Sen gråter jag över att solen skiner utanför. Jag gråter för att det sitter två fåglar på en gren. Jag gråter för att världen inte upphört att existera, för att verkligheten inte stannar upp.

 

Sen känns det orimligt att det är såhär det är. Snart får jag fara hem och riva och slita dig i nacken, och viska genom salta tårar att jag älskar dig. Och du kan hålla mig så hårt du kan. Det är den enda sanningen som kan finnas, som får plats. Solen skulle inte skina annars, och fåglarna skulle inte sitta kvar.

 

Men det finns inget hem för mig. Mitt liv ligger slarvigt nerslängt i fem svarta sopsäckar, och det som inte fick plats ligger stötskadat och smutsigt utspritt över gatan. 

 

Och smutsigt är vad det är. Smutsig är jag. Jag vet att det inte är tillfälligt, jag vet att det är evigt. Och då gråter jag igen. Jag gråter för det orimliga i att ingenting finns kvar, på grund av en kväll jag inte minns. Jag gråter för att jag vill minnas. Jag vill veta vilka tankar jag tänkte, men jag var inte där.

 

Världen fortsätter utanför, och verkligheten är den jag själv har skapat. Solen skiner för den skiter i mig, och fåglarna kan ingenting veta.

 

 

Du sa att jag aldrig skulle stiga upp på morgonen frivilligt. Se på mig nu. Jag stiger upp efter 8 för min kropp är desperat. Jag kan inte sova, men jag vill verkligen inte vara vaken. Jag vaknar ändå. För någonting skriker i mig och pulserar genom min hud, som den starkaste typen av berusning, men utan efterklang av lycka. Kvar finns bara sorg och den äter upp mig. Jag slår mig själv på bröstkorgen för att lindra trycket, för att jag ska kunna andas. 

 

Sen stundvis är det tyst. Stundvis är det frid runt omkring, och min kropp känns som förut. Men jag minns alltid tillslut, några sekunder senare, varför jag ligger i en säng hos min mamma och hennes man. Varför jag inte klarar av att tvätta mig och äta, och varför tystnaden i rummet, som annars inte alls märks av, nu skriker av förtvivlan. 

 

Och då minns jag mig själv. Då minns jag det mörka,och det tysta, och jag jämrar för jag har ingen rätt att skrika. Jag ser två år ligga förseglade i en fyrkantig box, och den är utom räckhåll. Ytan är blank och mörk, och den har vassa kanter. Ingen tror på att det fanns något vackert där i, ingen vill kolla efter, av rädlsa för det vassa kanterna.

 

Jag ringer för jag vet inget annat, jag har aldrig gjort nåt annat och du svarar för du är också van. Och jag skriker, och jag jämrar, och till slut är det du som tycker synd om mig, för du vet att du har segrat. Du vet att det är något mörkt i mig, och du vet att jag har somnat så förut. Jämrandes, gråtandes och hysterisk. Förut har du fått trösta, nu gråter du själv. Så du säger "Lär dig att älska dig själv, före du nästa gång älskar någon annan". Då jämrar jag högre än jag gjort förut, och jag kippar efter andan. För mig finns det ingen nästa gång. Jag får slå och riva över bröstet, för att andan ska orka fram. Jag tvingas hjälpa mig själv att andas.

 

Sen säger du att jag får lova att aldrig försöka få tillbak dig, och jag vet i samma strund som det är sagt, att det är över nu. Jag ser en fyrkantig box på avstånd. Den är mörk, den är kall, och jag vågar inte röra i rädsla för de vassa kanterna. Hur ska jag älska någon, som inte klarade av att älska det renaste och vackraste i hela världen? Hur ska jag kunna älska mig?

 

Sedan river jag, bankar jag, och jämrar i en pulserande hysteri. För nu är allting mörkt i mig, för det ljusa komplementet har just lämnat.