geni
Kännt mig hög på livet hela kvällen. Jag vet inte om det berodde på mitt överkonsumrande av kaffe eller på att Emmas sinnesstämning var likadan som min. Pappa frågade om jag tog droger, fortfarande lite osäker på om han var seriös eller inte. Jag svarade ja.
Ska försöka återge några stunder i ord!
Far: Du måste smaka på den här kräftosten, den är fantastiskt.
Jag smakar.
Jag: Åh, vad underbart med kräftor. Kan vi inte äta det någon dag?
Pappa rynkar på ögonbrynen och kollar frågande på mig;
Far: Hur kom du att tänka på det?
Jag menar okej att mina tankebanor kanske ibland kan ta omvägar och fjanta sig längst vägen. Men det är tydligt, iaf för mig, hur jag kunde bli sugen på att äta kräftor av att äta kräftost.
Nu tycker ni såklart att det där var jättetråkigt. Men efter nog många koppar kaffe, mina vänner, var det hysteriskt roligt. Så roligt att kaffen jag den stunden hade i munnen la sig i en pöl på bordet.
Låt mig före jag delar med mig av nästa ögonblick påpeka att min pappa ytterst sällan förstår vad jag och Emma snackar om, men ändå liksom deltar i skratter för att slippa vara utanför.
Pappa frågar Emma hur hennes mamma kunde gå med på att sponsra hennes tatuering, när det är så gott som kriminellt i hans värld att gadda sig. När pappa dragit slutsatsen att Ann-Louise helt enkelt måste ha tappat det övergår han till att fråga om Lars. Jag säger då att Lars inte har någon talan för att Ann-Louise är alfahannen i flocken.
Jag och Emma skrattar gott, av en anledning som jag nu i efterhand inte riktigt kan förstå. Pappa stämmer i alla fall in i skrattet med några sekunders fördröjning. "Nu skrattar han igen utan att förstå nånting, så fort vi går kommer han springa till ordlistan och slå upp alfahanne" Säger jag då.
Nu kan man tro att det var jag som var den roliga i denna stund. Men när pappa fnyser och säger: "Nog vet jag väl vad alfahanne är för djur" tar han liksom över min stund i strålkastarljuset.
Helt plötsligt är jag säker på att jag är adopterad.
Ska försöka återge några stunder i ord!
Far: Du måste smaka på den här kräftosten, den är fantastiskt.
Jag smakar.
Jag: Åh, vad underbart med kräftor. Kan vi inte äta det någon dag?
Pappa rynkar på ögonbrynen och kollar frågande på mig;
Far: Hur kom du att tänka på det?
Jag menar okej att mina tankebanor kanske ibland kan ta omvägar och fjanta sig längst vägen. Men det är tydligt, iaf för mig, hur jag kunde bli sugen på att äta kräftor av att äta kräftost.
Nu tycker ni såklart att det där var jättetråkigt. Men efter nog många koppar kaffe, mina vänner, var det hysteriskt roligt. Så roligt att kaffen jag den stunden hade i munnen la sig i en pöl på bordet.
Låt mig före jag delar med mig av nästa ögonblick påpeka att min pappa ytterst sällan förstår vad jag och Emma snackar om, men ändå liksom deltar i skratter för att slippa vara utanför.
Pappa frågar Emma hur hennes mamma kunde gå med på att sponsra hennes tatuering, när det är så gott som kriminellt i hans värld att gadda sig. När pappa dragit slutsatsen att Ann-Louise helt enkelt måste ha tappat det övergår han till att fråga om Lars. Jag säger då att Lars inte har någon talan för att Ann-Louise är alfahannen i flocken.
Jag och Emma skrattar gott, av en anledning som jag nu i efterhand inte riktigt kan förstå. Pappa stämmer i alla fall in i skrattet med några sekunders fördröjning. "Nu skrattar han igen utan att förstå nånting, så fort vi går kommer han springa till ordlistan och slå upp alfahanne" Säger jag då.
Nu kan man tro att det var jag som var den roliga i denna stund. Men när pappa fnyser och säger: "Nog vet jag väl vad alfahanne är för djur" tar han liksom över min stund i strålkastarljuset.
Helt plötsligt är jag säker på att jag är adopterad.
buhuu
Depression. Ett otroligt intressant ämne.
Existerar det? Förmodligen, man kan ju diagnostiseras som deprimerad efter en kort liten frågeställning. Men är det så jävla synd om de deprimerade? Varenda tonåring är deprimerad. Av självförvållad, ohälsosam stress.
Jag sover för dåligt, äter oregelbundet och kan ligga i sängen och vända mig i ångest en hel dag. I ett mörkt rum, tittandes på en lam serie undviker jag min egna bittra verklighet. Varför? Är jag deprimerad? Kanske. Men det är på alla plan mitt egna fel. Vad hjälper det att svälja en karta piller? Vad hjälper det att hälla i sig preparat som stämplar depressionen svart på vitt, och gör det till någonting bortom ens egna val och kontroll?
Det är mitt val att sova hela dagarna, vakna när det är mörkt och sedan må dåligt över det. Det är även mitt val att tycka att skolan är för jobbigt och sedan tro att lösningen på skolproblemen är hög frånvaro och handlingsförlamning. Frågan är om det är värt att låta en läkare ge dig tabletter mot din självförvållade ångest. Utan större övertalningskraft kan du få läkaren att sjukskriva dig en månad från skolan, tid du sägs behöva för att jobba på dig själv.
Det är mitt val att sova hela dagarna, vakna när det är mörkt och sedan må dåligt över det. Det är även mitt val att tycka att skolan är för jobbigt och sedan tro att lösningen på skolproblemen är hög frånvaro och handlingsförlamning. Frågan är om det är värt att låta en läkare ge dig tabletter mot din självförvållade ångest. Utan större övertalningskraft kan du få läkaren att sjukskriva dig en månad från skolan, tid du sägs behöva för att jobba på dig själv.
Kommer du må bättre av att missa skolan i en månad, när 50% av all ångest är skolrelaterad? Kommer du må bättre av att ligga hemma, utan rutiner? Kommer du använda den tiden åt att jobba för ett bättre liv, eller kommer den tiden gräva ner dig djupare i ett mörker som du själv har skapat?
Sanningen är att vi är lata, oambitiösa tonåringar som i många fall tror att ett välbetalt jobb och det perfekta livet är någonting man automatiskt får när man växer upp. Jag vet inte hur många gånger jag sagt åt mig själv att växa upp och börja jobba för den framtid jag onekligen vill ha. Ändå kan jag inte acceptera att jag kommer måsta göra någonting för att få den. De mesiga krav svensk skola ställer är ingenting som egentligen borde kunna orsaka sån otrolig stress. Är det så jävla jobbigt att stiga upp på morgonen och gå till skolan precis som alla andra tvingas göra? Är det så synd om dig som har prov några gånger i veckan, med tanke på att det är, för dom flesta, det enda du egentligen behöver göra? Är verkligen synd om dig? Mig? Oss?
När du spenderar dina dagar i sängen, tittandes på alldeles för mycket film och klagar på hur kraven från skolan stryper dig så se det som ett varningstecken, för det är det, absolut. Men det är inte, enligt mig, en anledning till att skylla på någon jävla depression. Det är bara ännu en flykt från de ansvarstagande vi har såna enorma problem att ta.
När du spenderar dina dagar i sängen, tittandes på alldeles för mycket film och klagar på hur kraven från skolan stryper dig så se det som ett varningstecken, för det är det, absolut. Men det är inte, enligt mig, en anledning till att skylla på någon jävla depression. Det är bara ännu en flykt från de ansvarstagande vi har såna enorma problem att ta.
Jag kan säga att jag är deprimerad och kan helt utan ansträngning få en läkare att gå med på det. Jag kan säkert, utan större problem göra det till en anledning att slippa resten av terminen. Jag kan knapra karta efter karta med piller, och vända mig i självömkan eller så kan jag göra nånting åt min tragiska syn på verkligheten. Det roliga är att jag vet varför jag mår som jag mår ibland. Jag är även mycket medvetande om hur jag skulle kunna må bättre. Men den lilla kraftansträngning det tar för mig att ta tag i orsakerna är för mycket.
Här sitter jag och längtar efter sportlov, samtidigt som jag tycker synd om mig själv och min skoltrötthet. Sanningen är att jag inte förtjänar sportlov och min såkallade skoltrötthet är bisarr med tanke på den minimala energi jag lagt ner på skolarbete under terminen.
Så kanske, kanske är det synd om just dig. Men mig är det fan inte synd om!
Sen, självfallet, finns det seriösare fall där medicinering är nödvändigt.
Här sitter jag och längtar efter sportlov, samtidigt som jag tycker synd om mig själv och min skoltrötthet. Sanningen är att jag inte förtjänar sportlov och min såkallade skoltrötthet är bisarr med tanke på den minimala energi jag lagt ner på skolarbete under terminen.
Så kanske, kanske är det synd om just dig. Men mig är det fan inte synd om!
Sen, självfallet, finns det seriösare fall där medicinering är nödvändigt.
