Jag är en glad ballong

Året är 1997 och sverige har just infört 18-årsgräns på tobaksvaror runt om i landet. Svensken Mathias Dahlgren har vunnit kock-vm i franska Lyon och ekonomin såg för vissa mörk ut på grund av den deflation som drabbat Sverige. Talibanerna behärskade nästan hela Afghanistan, EU-domstolen beslutade att systembolaget får behålla det svenska spritmonopolet, och den brittiska prinsessan Diana avled i en tragisk trafikolycka.

Men just detta magiska år, 1997, brydde sig inte den 4-åriga Lovisa om att det var deflation, att hennes framtida chanser att köpa tobak som underårig var minskade, att Diana dött eller att systembolaget fortfarande härskade över svenskarnas spritkonsumtion. Detta kan i och för sig berott på att jag var just 4 år. 1997 var året då allting startade, då det första av jordens sju underverk uppmärksammades, då Harry Potter och de vises sten äntligen gavs ut för allmän beskådning. Jag visste bara inte om det än. 1999, året då den gavs ut på svenska, var året då historien nådde mig. Tack till dig mamma, som läste den för din 6-åriga dotter.

Sen blev livet präglat av en väntan. På den andra, på den tredre, och tillslut på den sjunde boken. Efter det dog en del av mig. Aldrig mer skulle jag längta efter nästa, aldrig mer skulle jag få följa mina allra bästa fiktiva vänner. Historien var över, avslutad. Så pass avslutad att det inte fanns utrymme för J.K att skriva en åttonde, även om hon så hade velat.

Filmerna fanns kvar, det var en tröst. Jag såg filmerna för att hålla kvar i historien, för att den inte skulle ta slut. Men känslan var aldrig likadan. Jag tycker synd om dom som bara sett filmerna, som har valt den ofullständiga historien i sin enkelhet men avstått från den riktiga.

Men det var en tröst, ändå, att filmerna fanns kvar. Att hela spektaklet fortfarande var vid liv.

Då till min fråga. Vad gör man nu? När sista bokens sista sida skrevs för längesen? När till och med den sista repliken har uttalats? Jag var en av dom som såg eftertexterna rulla framför min ögon och sa att det är över nu. Men sanningen är att det aldrig är över. Historien kommer leva kvar, generation efter generation.



som konst




som musik





som livsstil



som inspiration


..som minnen, som lycka, som hedersplatstagare i våra allas hjärtan!

Tack J.K Rowling, för dessa 14 underbara år.

Kollade min statistik för att se om det fortfarande finns någon som läser. Med tanke på mitt jättelånga uppehåll.

Så står det att 15 personer redan hunnit läsa mitt senaste inlägg, som jag nyss publicerade, och jag känner självgodheten växa i bröstet.

Yeaaaaah, i'm on fire och flera andra tankar senare insåg jag att det var sidvisningar jag sett. Antal unika besökare: 1

Jag själv.

Välkommen tillbaka, förresten. Tänkte börja succeblogga igen.

Här om dagen steg jag upp med tuppen för att fara på ett intromöte på donken, där jag börjar jobba på måndag. (Bläddra inte tillbaka i arkivet och läs håninlägget björn fick när han började där)

Efter det var klockan bara 11, så jag och jocke som slutade tidigt bestämde oss för att äta lunch på baan thai. Detta innebar dock ungefär en timmes väntan inne i stan för mig.

Ni känner väl alla till hur jobbigt det kan vara att gå på stan själv, och drunka i alla den-där-tjejen-har-inga-vänner-mohaha-blickar. Det var dock marknad på stan, så jag strosade oskyldigt runt när en telefonförsäljare i ett litet tält haffade tag i mig.  Han pratade på om abonnemang, smartphones och fri surf hit och dit. Jag berättade att jag inte kan ha en mobiltelefon för att jag är så slarvig, och att detta var anledningen till att min nuvarande mobil kostar 199:- på elgiganten.

Men han haffade mig när jag var som svagast. Ensam och desperat efter någon att se upptagen ut med. Av den anledningen stannade jag kvar. Sen minns jag inte riktigt var som hände tiden mellan att jag kom dit och att jag gick därifrån som ägare till en supermobil med abonnemang.

Såhär i efterhand känns det lite korkat. Jag är inte ens riktigt säker på vilken mobil det var jag signade upp för. Inte heller vilket företag som sålde den till mig. Men jag vill minnas att jag den 27e, på min 18årsdag då detta skulle bli verklighet, har möjlighet att tacka nej. Fan för mitt liv om jag inte har det.

Telefonförsäljaren: Är det den här mobilen du vill ha då?
Jag slänger ett snabbt öga mot mobilen.
Jag: Jo, säkert, vad det nu är för nån. Det blir bra.
Några minuter passerar..
Han: Du får det dock för 209:- i månaden och inte för 269:-, för att du är så trevlig och söt.
Jag blir oerhört belåten och känner verkligen vilken bra deal jag har gjort. Jag reflekterar inte ens över möjligheten att han bara försöker sälja sin skit, utan tar trots att jag inte duschat på några dagar åt mig av komplimangen.
Jag: Hihihohohohehehe....
Han: Skriv under här.

Utan att egentligen ha någon aning om vad det är jag skriver under på, lägger jag dit min signatur. Sen någonstans där ungefär, måste jag ha spontanköpt en splitter ny mobil.

Tydligen är en människa mer påverkningsbar än man kan tro. Det är just för att undvika sånna här situationer som jag säger till alla försäljare som ringer och frågar efter mig att jag är död. No one messes with a dead guy!

Jag är 18 år om två veckor. I mina bästa år med andra ord. Min hälsa är på topp och jag är nu på slutspurten av det sista sommarlovet i mitt liv. Ändå kan min 50åriga mamma roa sig bättre än mig.

Idag klev jag upp fem på eftermiddagen, utan en tanke på att ta vara på soltimmarna. Mamma kommer hem och berättar om hur kul hon har haft i Anitas stuga med hennes tjejgäng. Tydligen hade dom inte gått och lagt sig förän 6 på morgonen, tagit kort när dom kissat utomhus och gjort allt annat en ungdomskrets brukar göra.


Emma ville umgås en skvätt så jag bad henne komma förbi. Motvilligt sminkade jag mig och hoppade i ett par jeans, för att i alla fall se ut som en tjej som tänker göra något roligt en fredag på hennes sista sommarlov. På väg ut genom dörren slänger jag ett längtande ögonkast mot mina gröna foppatofflor men lyckades ta mig i kragen och knyta på mig normala skor. Sen sitter jag och emma i bilen, utan att ha någon aning om vart vi ska ta vägen. Vi kör den vanliga svängen till donken, eftersom att beach 2011-kroppen ändå aldrig kom.

Sen ringer min mamma, klapp kanon och undrar om emma kan skjutsa henne och vännerna till färjan. I bilen går jag igenom några regler med mamma om hur man är smart på krogen. Jag ber henne ta ut pengar eftersom det är väldigt enkelt att slösa pengar om man har dom på kortet. Jag råder henne såklart att inte köpa alkohol alls, eftersom det är så pass dyrt.

Där sitter jag, 18 år, i en bil som ska skjutsa min mor till krogen.

Och här sitter jag nu, fortfarande 18 år, i en tyst lägenhetet med en däckad pojkvän i sängen, alldeles ensam och undrar vad min mamma gör just nu. Längtande ser jag ut över horisonten och tänker att en dag, en vacker dag är jag också 50 år och vet hur man roar sig.