%
Jag sökte nåt jag redan hittat, men som inte fanns kvar
Jag försökte ersätta en känsla, men det blev aldrig lika dant
Man kan aldrig bygga något, på en redan trasig grund
du fick bära min börda, jag fick sällskap en stund
Jag ville gärna ge, men jag hade inget kvar
När jag var ensam med mig själv, var min sanning uppenbar
Det var aldrig lögner, jag trodde jag var över
Men det gör aldrig ont, förrens man ser att man blöder
Vem är jag att ställa krav på nåt jag skapat?
Vem är jag att våga be om nåt tillbak?
Vem är jag att fylla ut den del som saknas?
Vad ger mig rätt att trycka ner, för att stå rak?
Jag sa att jag var den, som inte spelade spel
Men även guds bästa barn, har väl rätt att göra fel
Varje sanning blev en lögn, trots att jag försökte tala rent
Jag skrev en omöjlig saga, och slutet kom för sent
Jag var i tyst krig mot mig själv, jag slets ständigt mellan två
Mitt ego viska stanna, men mitt samvete sa gå
Jag försökte resonera, men min tomhet var för djup
Min onda sida skrek medans min godas röst dog ut.
Vem är jag att ställa krav på nåt jag skapat?
Vem är jag att våga be om nåt tillbak?
Vem är jag att fylla ut den del som saknas?
Vad ger mig rätt att trycka ner, för att stå rak?
Jag sökte nåt jag redan hittat, men som inte fanns kvar
Jag försökte ersätta en känsla, men det blev aldrig likadant
Man kan aldrig bygga något, på en redan trasig grund
du fick bära min börda, jag fick sällskap en stund
-
Jag ville gärna ge, men jag hade inget kvar
När jag var ensam med mig själv, var min sanning uppenbar
Det var aldrig lögner, jag trodde jag var över
Men det gör aldrig ont, förrens man ser att man blöder
-
Vem är jag att ställa krav på nåt jag skapat?
Vem är jag att våga be om nåt tillbak?
Vem är jag att fylla ut den del som saknas?
Vad ger mig rätt att trycka ner, för att stå rak?
Jag sa att jag var den, som inte spelade spel
Men även guds bästa barn, har väl rätt att göra fel
Varje sanning blev en lögn, trots att jag försökte tala rent
Jag skrev en omöjlig saga, och slutet kom för sent
-
Jag var i tyst krig mot mig själv, jag slets ständigt mellan två
Mitt ego viska stanna, men mitt samvete sa gå
Jag försökte resonera, men min tomhet var för djup
Min onda sida skrek medans min godas röst dog ut.
Vem är jag att ställa krav på nåt jag skapat?
Vem är jag att våga be om nåt tillbak?
Vem är jag att fylla ut den del som saknas?
Vad ger mig rätt att trycka ner, för att stå rak?
