Jag är en glad ballong -

Jag känner mig alldeles för bra

Jag kan inte riktigt hantera världen. Jag har aldrig kunnat det. Jag tänker så mycket på livet att jag förstör det. Som när du sagt eller skrivit ett ord så många gånger, att det inte längre känns bra. Inte längre som ett riktigt ord.

Precis så är världen för mig.

Jag kan läsa och förstå en situation så förbannat bra att jag i slutändan missförstår den helt. En relation, situation eller rent en prestation kan jag mala ner till så små flisor att de helt tappar sitt sammanhang. Något som var bra igår, känns dåligt idag, för mina tankar har förstört det. Det är klart som fan jag är rädd för världen, när jag tror mig förstå vad den innebär.

Det är den värsta, största, och kanske mest skrämmande sanningen om mig själv. Jag tänker tills det inte finns något kvar. Jag tänker tills allt som är bra har blivit något dåligt, och allt som känts rätt känns fel. Jag tänker tills ordet som annars låter bra, inte längre låter som ett riktigt ord. Tills det tappat sitt sammanhang.

Du säger att jag ska lära mig att älska mig. Det kan jag inte. Jag känner mig alldeles för bra.

2013-09-26 @ 00:08:54 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

två sortes ångest

Ni vet tillfällig ångest. Den flyktiga, plötsliga och oförutsägbara. Den som sköljer över en som kallt vatten mot varm hud, och är så kraftig just där och då att man fysiskt reagerar på känslan. Kanske blundar du hårt, kanske måste du rent skaka av dig den. Driven av ett minne eller en tanke, som utan förvarning jobbat sig upp till ytan.

Ni vet den ständiga. Den som etsar sig fast som en klump i magen, som bommul i halsen och kryper som små, små trådar längst varenda ådra i kroppen. Den har ett utpekat motiv, och den känns evig. Den är det första du känner när du vaknar, det sista du känner när du somnar, och sen vandrar den genom natten som en lång destruktiv mardröm.

Sen sköljer den också som ett kallt vatten ibland, för känner du den ständiga, då går den tillfälliga just bredvid.

Känner ni den tillfälliga? Har ni mött den ständiga? Det har jag.

2013-09-24 @ 23:48:23 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

allt är sig likt, men inget som förut

Idag ska jag tillbaka. Tillbaka till flickrummet som inte finns kvar. Tillbaka till svartröda tapeter och uppspikade LP-skivor. Allt kommer vara sig likt, men inget kommer vara som förut.

Jag försöker tänka rationellt. Att livet är långt och att jag har överlevt 17 år utan. Men jag har aldrig överlevt utan dig. Jag har bara inte vetat något annat. Det är ingen förlust att vara utan. Det är en förlust att förlora, när du en gång haft.

Sanningen är att jag inte vet vem jag är om jag inte är med dig. Jag vågar inte öppna persinennerna på morgonen, för där utanför finns exakt samma värld. Exakt samma värld men annorlunda. Vi finns inte där. Jag finns, du finns, men vi finns inte där. Den förväntar sig att jag ska knyta mina skor och gå till jobbet varje morgon, laga mat och äta den, somna tyst och göra samma sak igen. Jag kan inte göra det utan dig. Jag vet inte hur.

Därför stannar jag i sängen idag igen. Persinennerna får vara nere, jobbet får stå kvar utan mig, och jag kan klamra mig fast vid en bild på oss och låtsas som att allting är som vanligt. En liten stund kan jag låtsas. Sen kommer verkligheten ikapp, men jag märker ingenting, för jag är upptagen med att försöka andas.

2013-09-24 @ 16:55:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Nu dör vi, vi med

Jag minns att jag ibland kunde drömma om en annan värld. Där jag gjorde något annat, var någon annan och livet tog uttryck på ett helt annat sätt. Jag ville kastas in i en film och leva genom en utmejslad karaktär, följa mitt manus och prata inom förbestämda karaktärsramar. Allting skulle bli bra, och det skulle jag veta i förväg, för någon hade redan skrivit klart historien. Sen skulle eftertexterna få rulla.

För det är vad som avgör om en historia är lycklig eller inte. Var du låter eftertexterna rulla. Ett lyckligt slut är bara en historia som inte är färdig än.

För allting dör. Träd, djur, växter dör. Människor dör. Och nu dör vi, vi med.

2013-09-23 @ 17:22:00 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Fåglarna kan ingenting veta

Stundvis slutar jag gråta. Jag slutar jämra och jag skriker inte ens tyst. Jag ligger bara stilla och lyssnar på musik så hög att jag inte kan höra kampen inom mig. Jag känner den, men den hörs inte. Sen gråter jag över att solen skiner utanför. Jag gråter för att det sitter två fåglar på en gren. Jag gråter för att världen inte upphört att existera, för att verkligheten inte stannar upp.

Sen känns det orimligt att det är såhär det är. Snart får jag fara hem och riva och slita dig i nacken, och viska genom salta tårar att jag älskar dig. Och du kan hålla mig så hårt du kan. Det är den enda sanningen som kan finnas, som får plats. Solen skulle inte skina annars, och fåglarna skulle inte sitta kvar.

Men det finns inget hem för mig. Mitt liv ligger slarvigt nerslängt i fem svarta sopsäckar, och det som inte fick plats ligger stötskadat och smutsigt utspritt över gatan.

Och smutsigt är vad det är. Smutsig är jag. Jag vet att det inte är tillfälligt, jag vet att det är evigt. Och då gråter jag igen. Jag gråter för det orimliga i att ingenting finns kvar, på grund av en kväll jag inte minns. Jag gråter för att jag vill minnas. Jag vill veta vilka tankar jag tänkte, men jag var inte där.

Världen fortsätter utanför, och verkligheten är den jag själv har skapat. Solen skiner för den skiter i mig, och fåglarna kan ingenting veta.

2013-09-23 @ 13:34:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

det är något mörkt i mig

Du sa att jag aldrig skulle stiga upp på morgonen frivilligt. Se på mig nu. Jag stiger upp efter 8 för min kropp är desperat. Jag kan inte sova, men jag vill verkligen inte vara vaken. Jag vaknar ändå. För någonting skriker i mig och pulserar genom min hud, som den starkaste typen av berusning, men utan efterklang av lycka. Kvar finns bara sorg och den äter upp mig. Jag slår mig själv på bröstkorgen för att lindra trycket, för att jag ska kunna andas.

Sen stundvis är det tyst. Stundvis är det frid runt omkring, och min kropp känns som förut. Men jag minns alltid tillslut, några sekunder senare, varför jag ligger i en säng hos min mamma och hennes man. Varför jag inte klarar av att tvätta mig och äta, och varför tystnaden i rummet, som annars inte alls märks av, nu skriker av förtvivlan.

Och då minns jag mig själv. Då minns jag det mörka,och det tysta, och jag jämrar för jag har ingen rätt att skrika. Jag ser två år ligga förseglade i en fyrkantig box, och den är utom räckhåll. Ytan är blank och mörk, och den har vassa kanter. Ingen tror på att det fanns något vackert där i, ingen vill kolla efter, av rädlsa för det vassa kanterna.

Jag ringer för jag vet inget annat, jag har aldrig gjort nåt annat och du svarar för du är också van. Och jag skriker, och jag jämrar, och till slut är det du som tycker synd om mig, för du vet att du har segrat. Du vet att det är något mörkt i mig, och du vet att jag har somnat så förut. Jämrandes, gråtandes och hysterisk. Förut har du fått trösta, nu gråter du själv. Så du säger "Lär dig att älska dig själv, före du nästa gång älskar någon annan". Då jämrar jag högre än jag gjort förut, och jag kippar efter andan. För mig finns det ingen nästa gång. Jag får slå och riva över bröstet, för att andan ska orka fram. Jag tvingas hjälpa mig själv att andas.

Sen säger du att jag får lova att aldrig försöka få tillbak dig, och jag vet i samma strund som det är sagt, att det är över nu. Jag ser en fyrkantig box på avstånd. Den är mörk, den är kall, och jag vågar inte röra i rädsla för de vassa kanterna. Hur ska jag älska någon, som inte klarade av att älska det renaste och vackraste i hela världen? Hur ska jag kunna älska mig?

Sedan river jag, bankar jag, och jämrar i en pulserande hysteri. För nu är allting mörkt i mig, för det ljusa komplementet har just lämnat.

2013-09-23 @ 11:47:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

En tanke bara

Det här kommer bli känsligt. Håll för ögonen om ni är djurens-rätt-i-samhället-kämpar.

Jag älskar djur, verkligen. Men jag tycker samtidigt att man kan få skilja på människa och vägglus.

Bara timmar från att stormen Sandy drar in över New York skriver en kvinna i Aftonbladets kommentarsfält: "Jag hoppas ni har tänkt på djuren nu när ni evakuerar"

Jo. Eller hur. Snart kollapsar hela stan men låt oss för all del evakuera djuren. Fram med bussarna och för här ska både dammråttor, flatlöss och bofinkar få plats. Femton familjer hann inte evakuera? Oj, vad tokigt. Men 617 kossor fick i alla fall flyga första klass till Florida.

Någonstans går väl människor först?

2012-11-16 @ 03:02:14 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Ett leende säger mer än tusen ord

Jag gjorde jättemycket konstiga saker under helgen i Paris. Vissa så konstiga att tanken på dom sköljer över mig som kallt vatten.

Till exempel:

Jag och Jonas sitter på en restaurang. Bakom mig sitter ett gäng tjejer från England. Jag tjuvlyssnar ogenerat och reagerar därför omedelbart när hon rygg i rygg med mig ber servitören om ketchup. Jag tar ketchupen från vårat bord och sticker, utan att säga något, fram den över axeln på tjejen bakom mig. Jag säger fortfarande ingenting utan låter den sväva lätt bredvid kinden på henne. Hon skrattar obekvämt och tackar. Trots läget att skratta bort situationen eller förklara mig förblir jag tyst. Inte ett jävla ord. Sen ler jag, ett läskigt och nästan sexistiskt leende före jag åter vänder mig mot mitt bord.

2012-11-11 @ 16:16:00 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Flygplatser

Jag tänker inte säga att jag tycker om flygplatser, det gör jag verkligen inte. Men det är fenomen som händer på en flygplats som jag ändå fascineras av.

Känslan av att man inte riktigt behärskar situationen. Bokningsnummer, terminaler, tider, biljetter, gör-det-självautomater. Jag vill inte göra det själv. Jag vill ha någon som leder mig och håller mig i handen.

Stora jackor som rymmer mängder av sprängmedel. Varför kollar ingen skorna? Någon ser misstänksam ut men de flesta förvirrade och förväntansfulla. En kö har bildats vid gör-det-själv-automaten, men ingen vill göra det själv. Inte jag i alla fall. Undra vad mamma gör just nu.

Bagage far in genom väggen och sedan går stora flockar mot den gate som anvisats för den gemensamma slutdestinationen. Alla följer klungan. Ingen vet vem som leder. Bara ingen följer mig. Jag kan ingenting, jag vet ingenting, jag är värdelös.

Sen är allting incheckat och planet kan bestigas. Känslan av total maktlöshet är borta och situationen är under kontroll. Jag klarar fan allt är i världen. Jag älskar att göra det själv. Vem bryr sig om vad mamma gör och varför finns det ens personal på en flygplats?

Sen sitter man där. Piloten talar med lugnande röst men det hjälper inte. Jag vill se aset som har mitt liv i hans händer. Se till så han gör det han ska. Själv konstatera att han är kapabel att göra sitt jobb. Nu vill jag ha en gör-det-själv-automat. Det finns inte. Undra vad mamma gör just nu.

2012-11-11 @ 16:04:00 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Tre miljoner lösningar men inga problem

Jag kan inte sluta fascineras över självkänslahetsen. Uppenbarligen. Då jag fortsätter tjata. Men vet folk inte bättre? Alla motarbetare gör lika stor skada. Jag, tillexempel.

Diskussionen skapar problemen, på det enkla sätt att poängtera att problemen finns. Jag har ärligt talat aldrig någonsin tänkt på att mina lår går ihop före jag uppmärksammades av media att det var ett problem. Nej, det var inte ens så det gick till. Någon skrev att man inte ska bry sig om att låren går ihop, att det är okej och att alla är olika.

Varför skulle man bry sig? Är det fult? Är jag tjock? Fan. Där blev två fullt fungerade ben ett problemområde men tur för mig att samma person har tipsat om svarta jeans som kan skapa en illusion av något annat.

Varför? Det var ju okej?

Man kan inte skiva: "Var inte ledsen för dina små bröst eller du är inte ensam om att ha små ögon" och känna sig som ett helande helgon som tar sig an den stora, stygga, uteseendefixerade världen genom att "hävda motsatsen". Låt debatten vila, och alla stackars tonåringar få sinnesro. Att Blondinbella poserar naken, i smickrande ljus för att stå upp för "size ME" är ett jättebra exempel. Hon vill bevisa motsatsen - Lite rund kan också vara snygg.

Tack Bella, för att du tillåter mig att existera trots att jag är lite småfet och inte har använt mitt gymkort sen hösten -09. Jag har aldrig tvivlat på min rätt till existens förut, men nu när du säger det känner jag mig lite löjlig.

Vänd sedan blad i vilken tidning som helst så hittar du dessutom tips på bh:ar med ultra-push-funktion och eyeliner som öppnar ögonen. Men vacker är du som Gud har skapat dig, såklart.

Massor med lösningar alltså. Är inte det motsägelsefullt? Vad tråkigt det ska vara för de stackars lösningarna. Dom svävar runt i ingenstans, för det finns inga problem att angripa. Alla är vi underbara och killar gillar finniga hakor. Men köp för all del lite acnekräm för 69:90.

Och jag är självfallet medveten om att jag bidrar till hela faderullan genom att skriva det här. Ännu en självkänsle-träff på Google får se dagen gry. Men lyckliga är vi ändå, för vi har tre miljoner lösningar och inga problem.

2012-11-08 @ 19:10:16 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Vet ni vad jag hatar?

Självkänsla-hysterin. Inget gör mig så provocerad som alla dessa förebilder, som skriver böcker, krönikor och bloggar om hur man "får kontroll över sitt eget liv", "mår bra" och "slutar tänka på bilringarna". Det är ju toppen ifall något läser dessa guider, och faktiskt får hjälp. Men jag tvivlar på effekten.

Mår du dåligt över ditt hull på magen - träna. Orkar du inte träna - acceptera det.

Kan det inte bara vara okej att må dåligt. Måste det vara fel att inte tåla sina feta lår? Det är nyttigt att hata sig själv ibland. Jag gör det hela tiden, och jag mår bra där i mellan ändå.

Det hela är enkelt. Konstatera vad du hatar. Gråt gärna. Jämför dig med Kenza eller någon annan skönhet. Sen rycker du i fläsket en sista gång, drar fingrarna över aknen och går vidare.

Nä. Gör precis som Moa Törnbloms "Självkänska nu" beskriver, ställ dig framför spegeln. Men säg för gud skull inte "Jag är vacker". Säg att du är fet och ful, men att du äger. Och gör det med ett leende på läpparna.

"Jag vill få unga tjejer att må bra"

Men toppen. Så duktigt. Så oerhört duktigt.

2012-05-16 @ 17:06:35 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

G

Vi fick papper på hur vi ligger till i kurserna idag.

Rebeckas innehöll en härlig uppsättning av ig:n, på grund av lite frånvaro och oinlämnade uppgifter. Men där, mitt i det mörka, fanns ett strålande G.

I samhälls C.

Den enda kursen som hon inte läser.

Hon har hål när vi andra läser samhälls, vilket gör att hon ofta sitter med på lektionerna. Denna insats anser Roger vara betygsgrundande.

Att få G i en kurs man inte läser, är en otrolig bedrift.

Vi är alla mycket avundsjuka.

2012-03-19 @ 13:22:47 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Tengil söker nytt hem

Det är med ett täcke av sorg, vilandes över mig, som jag skriver detta inlägg.

Willie Nelson lämnade oss igår. Mig och Jonas alltså. Och Dolly Parton simmar sina sista längder.

Willie, vår ståtliga blå kampfisk var en fin individ. En medmänniska som aldrig ville omgivningen något ont och hans upprepade våldtäktsförsök mot Dolly, var inget annat än ett desperat rop på närhet. Det är klart att vi hade våra konflikter, att våra önskemål och våra värderingar inte alltid såg likadana ut. Det gör ont att se honom lämna oss, och världen, efter en alldeles för kort tid.

Dolly, som antagit en annan färg, ibland ligger på sidan och inte riktigt finner kraft att röra sig på samma sätt som förut, är det också snart dags att ta farväl av. Denna starka kvinna, som höll hårt i sin oskuld och inte lät Willie komma till trots dagar av tjat och förföljelser, kommer alltid finnas kvar i våra hjärtan.

Vår tredje vän, Tengil. Vår tappra sugfisk som vi delat månader av både glädje och sorg med, är nu ensam i vår stora skål, och söker därför ett nytt kärleksfullt hem.

Känner du dig redo för ett möte med en färgstark individ? Har du hjärta och kärlek nog att mätta vår lille vän? Kan du klä dig i rollen som förälder och fostra vår ögonsten till den fullvuxna krigare vi önskar honom att bli?

Det här är Tengil. En ung akvariemal som är bedårande vacker, med spring i benen och ett hjärta av guld. Han älskar att ligga gömd på botten av akvariumet och man ser honom sällan. Men de sällsynta stunderna han visar sig, ofta i samband med vattenbyte, väcker han så pass starka känslor att man får hålla i sig för att inte hejdlöst falla ner i den känslomässiga orkan hans närhet skapar.

Nypris: 35 kr
Vårt pris: 5 kr

Priset kan diskuteras vid snabb affär.

OBS! Vi lägger stor vikt vid familj och personlig kompetens.

Vänligen kontakta mig, eller min vapendragare Jonas vid intresse eller för mer information.