fred & kärlek
Jag sticker till Peace & Love inatt, och blir borta till Söndag. Får ni Lovisaabstinens så kan ni kolla bak i arkivet, gotta er i lite bilder eller slå en plingeling.
Farväl!
motljus
"Visst var jag rolig Lovisa? Motljus asså, fattar du? Haha, säger ju att jag är roligast i familjen.. hehehe, motljus.. hehe"
Hon försöker jn i alla fall! Det här med rolighet på andras bekostnad är vår familjs thing verkar det som.
(apkul är det ju dock)
pap
Jag frågade självklart min far varför han inte använde en sop som normala människor. Han tyckte den frågan var urkorkad. Varför skulle han använda en sop när han har en damsugare liksom?
vad du är vacker, cecilia lind
Kathy filmade så klart, hon ville spara ögonblicket föralltid. Kan hända att jag tvingade henne, kan hända..
Skyller på dåligt medhör, sol i ögonen och motvind.
Sen är det endast charmigt att jag sjunger fel, fnissar lite smått och att pojkarna glömmer sista versen. Fråga mamma!
Bjuder även på en häftig bandbild:
skjut mig
Kan inte det kungliga bajsbröllopet vara över snart så att aftonbladet eventuellt, med en nypa tur kan ge någon riktig nyhet mer space än 5 cm i högra hörnet?
Är det verkligen kronprinsessans eventuella tandblekning värd första sidan? Bryr sig någon om hur lite Daniel skulle få vid en eventuell skiljsmässa? Är vi intresserade över vilken mat som eventuellt ska serveras, vilket porslin som ska användas, vilken musik som ska spelas - VI ÄR LIKSOM INTE ENS BJUDNA!
Eller jag är iofs bjuden. Men orka liksom, ska dra ett gig i björsbyn istället. Dricka icas blandsaft i plastmugg och sånt där vi vet. Kunglig som jag är!
masse prasse mandelmasse del 2
Det här om att göra sig rolig på andras bekostnad tycker mamma är fel. Fel fel fel! Fast det är skitkul, och masse blir nog inte ledsen, får vi hoppas. Så jag tänkte fortsätta.
Fredagen på stallet rockade roll, och som alltid förgyllde Mashoud våran dag.
Han tilltalar hästarna ungefär såhär: Kom hit idjut!!! Idjut jag ska slå dig!!! Kom hit, IDJUT! Kommer inte hästen säger han idjut några gånger till och börjar sedan tortera någon annan häst istället.
Vi fortsatte även utnyttningen:
"Usch vilken nerbajsad och äcklig planka" "Masse, bär bort plankan"
(När han säger att han inte vill övertalar vi honom att det bara är han som är stor och stark nog att orka bära bort den, och som ett litet barn går han på det, greppar bajsplankan och bär bort den)
Just i denna bära-bajsplanka-situation säger han: "Fan vad äckligt att ta i den" och trots hela min tankekraft och behärskning kunde jag inte motstå att säga "Hur tror du det känns för plankan då?". Och efter denna stund gick det upp för hos alla hur kul det kan vara att dissa masse, så hela dagen la vi in kommentarer.
OKEEEEEJ, hela dagen la jag in kommentarer. Sluta tjata..
Under fikat berättade han en historia om krig, men hade en liiiiite annorlunda inställning tilll det han berättade. En, låt oss säga vanlig, människa skulle ha berättat med sorg i rösten om hur många som dog i detta krig, och hur tufft det var för de soldater som tvingades dödade andra. Kanske skulle man klämma fram en tår av empati eller i alla fall få en klump i halsen. Inte masseprasse, han skrattade.
Han berättade väldigt roat om hur hans far och hand soldatkompanjoner pangat ihjär ett flertal människor, och la sedan helt out of the blue till att det var roligt att mörda. Vi undrade förståss vad som var det roliga i att mörda och masse bara skrattade och sa att det var askalas.
Vi tog tillfället i akt och la in ett flertal kommentarer i stil med: "Kan vi inte göra nånting kul i helgen? Typ mörda en människa eller två?"
Jag kommer sakna Mashoud i helgen känner jag, längtar redan till måndag.
masse prasse mandelmasse
Mashoud kanske inte är den bästa hästvännen direkt. Han satt sig på staketet och stog sedan ett skutt upp på hästens rygg, hästen fick panik och vi hoppades att han skulle bryta nacken. Det gjorde han inte, tyvärr.
Sen blev han less på sin nyfunna vän och begav sig till en annan hage, där han börjar hetsa hästen så den sprang runt som en galen i hagen, sparkar med benen och försöker utan större framgång ta sig genom staketet.
Det jag ville säga med det där var att Mashoud är aningen hjärndöd, vilket vi utnyttjar.
"Undra om det där är elstängsel" "Masse, gå och känn på det"
"Undra om den där hästen blir sur om man sätter sig på den" "Masse, sätt dig på hästen!"
"Undra om det gör ont att bli sparkad" "Masse, ställ dig bakom hästen och var irriterande"
"Fan vad jobbigt att gå och tömma skottkärran" "Masse, töm skottkärran"
"Den där hästen ser arg ut" "Masse, gå in i hagen och se om hästen är arg"
Väldigt humoristiskt och mycket tillfredställande må jag säga.
must have been love
Människor dör, vissa naturligt och andra slits från livet utan någon jävla mening alls. Vissa avslutar det själv, andra får hjälp. Samtidigt som folk sliter för att leva kämpar andra för att dö.
Djur dör, växter dör, arter dör. Vänskap, hopp och drömmar dör.
Det borde inte vara värre när kärlek dör. Varför skulle det? Varför skriker varenda centimeter av kroppen på ett onaturligt sätt och varför dunkar hjärtat så hårt att människor flera mil ifrån borde kunna höra det av dödad kärlek? Varför är det inte före någonting dör som man förstår att man lever? Att nånting lever?
Varför är vi så jävla rädda för döden när det egentligen är då man slipper? Slipper kämpa, slipper försöka och slipper streta emot så förbannat hårt mot det okända.
Det är inte de döda det är synd om, det är det levande. De som bara har vandringen kvar, vandringen mot slutet.
Allting dör, tillslut.
klassmamma
Inte för en sekund tänkte hon på vilken situation hon satt sin enda dotter i. Som liten var det där skitviktigt. Fanns det några fantastiska bakverk på skolavslutningen blev sonen/dottern till den som bakat det kung för en dag. Allas ögon lyste av ren och skär tillgivenhet till denna person! Men lilla jag, som satt där i hörnet och knaprade på muffinsar från ica medans jag av hela min kraft förnekade mitt släktskap med mamma, fick aldrig uppleva dessa blickar. Jag fick hat, 40 ilskna ögon som lyste av avsky liksom, på en gång.
vi har tagit sommarlov, fyfan vad vi är bra
År efter år har min klass tuggat i sig skorpor medans klassen brevid skyltat med sin enorma flervåningsstårta. Idag bjöds vi på chips, ostbågar och festis. Jag hade lämnat ett stort hål i min mage åt mitt livs första skolavslutningstårta, men inte kom den nu heller. Där fick chips ligga och skava istället.
Det jag egentligen ville få sagt var att jag alltid hamnar i den lite sämre klassen. Den med lite mer begagnade böcker, lite mindre sovmorgnar och lite äckligare fika på skolavslutningarna. Jag måste ha mördat i mitt förra liv!
Nästa år är det jag som bakar tårta, så att det blir av. Då ska jag minsann trycka upp tårta i ansiktet på alla klasser som tuggar skorpor runt om kring. Payya back för old times liksom.
min rosa torsdag
1: Vi sitter på italienskan och min lärare ska ge ett papper till Carl, men rycker undan det. Vi skrattar lite i samförstånd. Hon säger förlåt och sträcker ut handen igen, men rycker ännu en gång bort det. Än en gång skrattar vi i samförstånd och kastar med ögonfransarna. Jag säger åt henne att sånt där faktiskt inte är kul och tar pappret av henne och sträcker ut handen mot Carl, men rycker med ett enkelt handledsknyck bort det. Nu vrålskrattar jag och min lärare i fullkomlig skadeglädje medans vi pekar på Carl. Sen highfivar vi i samförstånd. Fast denna gång tyckte även Carl det var kul, så kul att stora saftiga tårar trängde fram. Eller så kan det ha varit av sorg, jag är inte helt säker eftersom jag var upptagen med att highfiva min lärare i, ja, samförstånd.
(Har sagt ordet samförstånd så mycket att det börjat låta fel. Ni vet när man säger ett ord så många gånger att det låter så fult att man funderar i timtal vem korken var som kom på det.)
2: Emma sa åt mig med sån där lyssna-nu-unga-dam-det-här-är-viktigtröst: ska låna det här headsetet får du ta hand om det, tappa vad du än gör inte bort muddarna. Jag kunde inte förstå varför hon oroade sig och sa att jag självfallet skulle vakta det med mitt liv, vårda det som mitt barn och behandla det ömt. Inga muddar ska fly sin kos framför mina vakande ögon, la jag sedan till.
Ändå försvann dom(muddarna alltså), framför mina vakande ögon liksom. Emma tyckte inte det var lika komiskt som jag, av någon anledning.
3: Jag fick den briljanta idéen att måla de få millimeterna som återstår av mina nertuggade naglar. Inte nog med det, förutom grundfärgen gjorde jag även prickar på varje nagel i olika färger.
Det var jättefint, tills jag tog beslutet att efter 2 sekunders torktid dra händerna genom håret och ta på mig byxorna. Håret och byxorna är iaf fina nu, ett litet färgstänk såhär på vardagen är bra för humöret har jag hört. Dock mindre bra för håret, och även byxorna för den delen.
ostbågar
2 pennor faktiskt, hitils.
Nu till det bästa: lärarmamma Lena säger att man absolut inte kan plugga med bläck och jag råkar bara ha bläckpennor kvar.
Kan alltså inte plugga.
Riktigt otur med tanke på den hettande plugglust jag känner. Det liksom pirrar i mig.
