Jag är en glad ballong

 

Jag kan inte riktigt hantera världen. Jag har aldrig kunnat det. Jag tänker så mycket på livet att jag förstör det. Som när du sagt eller skrivit ett ord så många gånger, att det inte längre känns bra. Inte längre som ett riktigt ord.

 

Precis så är världen för mig. 

 

Jag kan läsa och förstå en situation så förbannat bra att jag i slutändan missförstår den helt. En relation, situation eller rent en prestation kan jag mala ner till så små flisor att de helt tappar sitt sammanhang. Något som var bra igår, känns dåligt idag, för mina tankar har förstört det. Det är klart som fan jag är rädd för världen, när jag tror mig förstå vad den innebär. 

 

Det är den värsta, största, och kanske mest skrämmande sanningen om mig själv. Jag tänker tills det inte finns något kvar. Jag tänker tills allt som är bra har blivit något dåligt, och allt som känts rätt känns fel. Jag tänker tills ordet som annars låter bra, inte längre låter som ett riktigt ord. Tills det tappat sitt sammanhang.

 

Du säger att jag ska lära mig att älska mig. Det kan jag inte. Jag känner mig alldeles för bra.