Jag är en glad ballong

Stundvis slutar jag gråta. Jag slutar jämra och jag skriker inte ens tyst. Jag ligger bara stilla och lyssnar på musik så hög att jag inte kan höra kampen inom mig. Jag känner den, men den hörs inte. Sen gråter jag över att solen skiner utanför. Jag gråter för att det sitter två fåglar på en gren. Jag gråter för att världen inte upphört att existera, för att verkligheten inte stannar upp.

 

Sen känns det orimligt att det är såhär det är. Snart får jag fara hem och riva och slita dig i nacken, och viska genom salta tårar att jag älskar dig. Och du kan hålla mig så hårt du kan. Det är den enda sanningen som kan finnas, som får plats. Solen skulle inte skina annars, och fåglarna skulle inte sitta kvar.

 

Men det finns inget hem för mig. Mitt liv ligger slarvigt nerslängt i fem svarta sopsäckar, och det som inte fick plats ligger stötskadat och smutsigt utspritt över gatan. 

 

Och smutsigt är vad det är. Smutsig är jag. Jag vet att det inte är tillfälligt, jag vet att det är evigt. Och då gråter jag igen. Jag gråter för det orimliga i att ingenting finns kvar, på grund av en kväll jag inte minns. Jag gråter för att jag vill minnas. Jag vill veta vilka tankar jag tänkte, men jag var inte där.

 

Världen fortsätter utanför, och verkligheten är den jag själv har skapat. Solen skiner för den skiter i mig, och fåglarna kan ingenting veta.