Jag är en glad ballong

Om ni bläddrar ner i arkivet, hittar ni ett inlägg om Emilia Jakobsson. Jag anföll hennes IQ och hängde ut hennes allra mest korkade stunder i livet.

Det roligaste med det här, är kommentarerna som följde.

Hennes fantastiskt söta mor skriver då: "Det är min dotter det". Sådär moderligt stolt. Som att Emilia lärt sig gå, fått ett pris, eller åtminstone ett inlägg av kärlek.

Några veckor senare skriver hon igen: "Jag väntar fortfarande på Del 2".

Är inte det beundransvärt? Hur hon först tar klivet ut och malligt erkänner att det minsann är hon som krystat ut detta korkade barn och sedan efterfrågar en fortsättning.

Det är en så fin familjär solidaritet att jag kan se framtiden speglas i detta nu. Carita ringer strålande glad upp Emilia för att meddela att hon är med i tidningen. Framtida narkotikasmugglaren Emili-yo, fruktad land och rike runt kan alltid luta sig tillbaka mot familjens trygga famn.

"Jag såg dig i tidningen, gumman!!! Nu ska artikeln upp på väggen tillsammans med alla andra."

Det är så fint.