Jag är en glad ballong

Här om dagen var jag på ica för att hämta ut ett brev på postförskott. I samma veva köpte jag två liter mjölk. När kassörskan bad om 948 kronor lät det så här:

- Det var väl förargligt hur dyrt mjölk har blivit. Hehe. Annat var det på min tid.

- Ja. Hehe.. Jo, det blev dyr mjölk idag.

- Hehe.. Jo. Hihihi..

Ungefär vid försmakerna av det sista hehe:et insåg jag att jag lät precis som min mamma.

Det är precis nåt sånt där hon skulle säga i en sån situation. Förgylla en vardagssituation med ett jättedåligt skämt, och sedan skratta glatt åt det hon själv sa.

Livrädd tog jag min mjölk och mitt paket och gick med svansen mellan benen ut genom dörren. Hade jag vänt mig om hade jag förmodligen sett kassörskan skratta och peka. I samförstånd med resten av människorna i butiken.

Igår satt jag och kollade efter husdjur på blocket.

Jag och Jonas gick först på stort, och kollade på hundar, hästar, lamor och getter. När vi kommit ner på jorden igen och insett våra begränsningar gick vi över till kaniner. Vi konstaterade att dom var för stora, lever för länge, och förmodligen inte skulle bidra till botandet av min pälsallergi och gick över till fantasier om hamstrar, ödlor, möss och papegojor. Men sen, när hoppet nästan var slut, hittade jag något som värmde våra föräldrahjärtan.

En amerikans pygméigelkott!



Jag såg mig själv kela med den, gå ut med den, borsta dom små näpna taggarna med en tandborste. Jag och Jonas skulle sitta i soffan och se på något intellektuellt program på tv och den skulle spinna till ljudet av våra andetag. På natten skulle den krypa ner mellan och oss och vi skulle varsamt pussa den godnatt. På morgonen skulle vi höra den tassa runt på golvet, kanske till och med slå på kaffekokaren med den näpna lilla nosen.

Jag såg mig själv följa den till dagis, välkomna den första pojkvännen och stå gråtandes i publiken när den slutligen tog studenten med högsta betyg. 


Sen när vi inte hittade någon uppfödare, eller någon djuraffär norr om Göteborg som sålde mästerverket, fick vi låta årets idé rinna ut i sanden. Jonas ansåg att den taggiga lilla solskensbollen inte var värd en resa söderut.

När jag lyckats smälta förlusten kom vi överrens om att köpa en fisk. En ensam liten piraya skulle vi ta hand om och älska som om det vore vårat egna kött och blod. Vi skulle bli föräldrar!


Det blev vi aldrig. Vår piraya simmar kvar i djuraffärens fångenskap. För jag försov mig.

FÖRSOV mig, på dagen D liksom. Kan jämföras med att sova bort förlossningen.


Fruktansvärt.

(Oklart varför det hade varit negativt att sova bort förlossningen)

Idag köpte jag GB:s lakritspuck, i sån där rektangulär förpackning.

När jag står där och varsamt delar den i mindre bitar, upptäcker jag något sensationellt. Något så fantastiskt att jag ville ringa upp en vän, vem som helst, och berätta det.

Dom har lagt på en sån där mätmolijong på paketet. En typ av linjal. Fattar ni vilken grej? Det har liksom funnits på smörpaket under hela min existens, utan att ens göra någon nytta då ingen slåss om lite smör. Jag och Björn hade besparat oss så många krig ifall det funnits när vi var små. Bitarna hade på ett enkelt sätt kunnat göras lika stora, och jag, som lillasyster i familjen hade inte behövt ta emot de otaliga slagen, eller ännu värre - få den mindre biten!

Sen kanske ni inte tycker den här upptäckten var särskilt fantastisk. Men har man inte gjort något annat än pluggat de senaste veckorna, bygger man upp en förmåga att uppskatta dom små sakerna i livet.

Som tillexempel en linjal på ett glasspaket.

Dessa lappar dekorerade vi skoltoaletterna med idag. I mitt huvud framstod en helt kaotisk situation, där folk sprang runt som tokiga. Vaktmästarna höll långa försvarstal. Vissa elever for hem, andra satt sig i ett hörn och grät. Sakta, sakta, evakuerades skolan och mitt i kaoset satt jag och Rebecka och kände oss beundransvärda.

Verkligheten var inte lika händelserik. Någon enstaka elev sneglade mot lapparna, ryckte på axlarna och gick därifrån. BUT STILL!


Vet inte om jag och Rebecka helt enkelt har stannat i utvecklingen, eller om det faktiskt var fruktansvärt roligt.


Sånt här är varken kul eller acceptabelt på gymnasienivå, tänker ni.

Men lite? Lite kul?

Inte?

Det är farligt att läsa om olika psykiska sjukdomar. Den lilla hypokondrikern som bor i mig börjar liksom skutta av lycka och övertala mig om att jag inte bara är psykiskt sjuk, utan drabbad av exakt alla sjukdomar som beskrivs i min psykologibok.

Hittills lider jag av borderline, schizofreni, ADHD, diverse narcissistiska störningar samtidigt som jag är manodepressiv, går igenom en livskris och är en levande fobi.

Det är som förra året, när jag hade så fruktansvärt ont i hjärtat att jag var säker på att jag fått en hjärtattack. När jag lite senare insåg att det var på fel sida jag hade ont, googlade jag "hjärtat på fel sida" och insåg att jag inte bara fått en hjärtattack, utan även led av en sjukdom som gjorde att alla organ var spegelvända.

Om ni ursäktar ska jag se hur väl "psykopatichecklistan", som vi fick av vår lärare, stämmer in på mig själv. Efter det ska jag leta upp några passande behandlingshem att självmant skriva in mig på.

Fullt upp!

Idag fyller Frida 18 år, och jag och Emma var såklart på plats, mitt i händelsernas centrum.

Efter att ha kvalitetsgapat "ja må hon leva" kom vi in på musik. Simons mamma ville att jag skulle visa upp mig, och Emma föreslog programmet "True talent".


Vilken komplimang, tänker ni nu. Men icke sa nicke.


Det hade varit en komplimang om Emma hade slutat där. Och inte lagt till "I true talent ser dom dig inte. Du kan se ut hur som helst."

(Hela sällskapet nickade, och jakade)


Det hade alltså gynnat mig att ställa upp i ett program där "juryn" i fråga slapp se mig. Där hade jag haft min största chans. Inför en blind publik.

Där hade inte mitt fasansfulla utseende stått i vägen för min framgång. Där hade inte mitt groteska ansikte hindrat mig. Nej, där, där hade jag kunnat få en rättvis bedömning.

Jag och Rebecka hade en diskussion om studentresor igår. Eller snarare några få konstateranden. Det finns ingen garanti att någon (Förutom Anton. God bless Anton!) kommer ta stundenten med fullständiga betyg i våran klass. Därför är planer om studentbal, studentresor och studentmössor något vi tjejer i klassen gärna undviker. För att låta bli att strö salt i såren.

Jag och Rebecka kom fram till att vi är fruktansvärt värdelösa i sp3c. Så värdelösa att vi inte ens borde få ta studenten. Så värdelösa att vi lika gärna kan behålla hela klassen (Förutom Anton. Allsmäktige Anton!) ett 4e år och bara byta ut 3an i vårt namn och fortsätta som sp4c.

Rebecka poängterade att de enda som det går bra för i våran klass fuskar. (Förutom Anton. Duktiga, ambitiösa, fulländade Anton!) Vi var båda överrens om att fuska inte kom på tal. Inte av moraliska skäl, utan för att den kraftansträngning det hade tagit för att orka fuska var för mycket. Är inte det höjden av lathet? Att inte orka fuska? För att fuska är att anstränga sig lite för mycket?

Kan inte alla bara få sitta bredvid Anton?

"Där är Anton. Han som tog studenten" Kommer jag och mina vänner avundsjukt viska om några år när vi ser honom gå förbi på stan.

"WOW" Kommer vi sucka fram, och kasta längtande ögon mot honom när han passerar oss.

Sen kommer vi alla sitta fast i hemtjänsten, hålla hårt om våra högstadiebetyg och önska att vi varit lite mer som Anton.

I en veckas tid har jag tänkt tvätta. För varje gång jag kommer ut ur duschen har jag fått leta trosor i 45 minuter och varje gång har jag lovat trosgudarna att om jag bara hittar en normal trosa just idag, ska jag tvätta sen. Igår fick Björn komma in i mitt rum och hjälpa mig. Jag la fram 5 alternativ på golvet.

1: Minimal stingtrosa i bommul. Babyblå med röda kanter. Tryck föreställande en anka och en text som lyder: "Merry Kissmas" mitt på härligheten.

2: Vit bommulstrosa skrämmande lik en kalsong.

3: Rosa trosa från 2001. Lite härligt pösig i rumpan och med en text som berättar vilken veckodag det är. I detta fall Torsdag.

4: Söndertvättad rosa spetstrosa med tre odiskreta hål som gör att inget lämnas åt fantasin.

5: Mammas felplacerade trosa. Blankt svart och ger fint häng.

Björn röstade på alternativ 1, men jag hittade en svart hyfsat normal skapelse i sista stund.

Men idag antar jag att trosgudarna har fått nog. Dom ger mig inte en sista chans. Jag ligger i denna stund iklädd den kalsongliknande varianten jag nämnde ovan och formulerar det sms jag kommer tvingas skicka till min mentor imorgon då klockan ringer.

"God morgon, Ulf. Sovit gott? Jag kan tyvärr inte komma till skolan idag då jag inte har några rena trosor. Hoppas du förstår. MVH Lovisa sp3c"

Är känd för mina välformulerade sjukanmälningar. Förra året, tror jag det var, gav jag min mentor en lång och utförlig berättelse om hur jag fått löss, hur det kändes samt mina planer på att åtgärda problemet. Typ en A4:a lång.


Jag fick svaret: "OK. Du måste inte skriva exakt vad du har för sjukdom."

Har bytt mentor nu och vill gärna tro att denne lägger större vikt vid hur ärliga och exakta sjukanmälningarna är. Vill liksom få frånvaro men en guldstjärna i kanten.

Förresten så fick jag en chokladkalender av Jonas lagom till första december. (Man kan med all rätt undra varför inte mamma tar sitt ansvar som förälder)

Här om dagen, närmare bestämt igår skickade han ett blygsamt sms som sade:"Är det lugnt om jag äter upp dagens choklad?"

Min haka vidrörde golvet och jag stirrade gapandes mot mobilskärmen och tröck fram ett: "ÖH, NEJ!"

Mina vänner såg då oroliga ut. Och chockade. Och sådär brydda ut som vänner kan se ut när dom är oroliga över en annan vän som sitter och gapar åt mobilen.

"Vad har hänt?" Frågade Ebba, som vågade bryta tystnaden.

Jag som var i chocktillstånd, vilket alla kan förstå, svalde djupt och sa som det var. "Jonas undrar om han får äta MIN chokladbit, från MIN chokladkalender"

Det fick han såklart inte. Och det sa jag till honom.

Jag är inte upprörd över att han frågade om han fick ta min choklad (okej lite) utan mest upprörd över att han inte känner mig nog bra att veta att det inte är lönt att fråga.

Vilket som så räddade jag situationen efter att ha nekat hans förfrågan med att säga: "Inte för att det spelar någon roll. Jag bryr mig väl inte om en chokladkalender. Jag är faktiskt vuxen."

Tror han köpte det.