framtiden
Jag och Rebecka hade en diskussion om studentresor igår. Eller snarare några få konstateranden. Det finns ingen garanti att någon (Förutom Anton. God bless Anton!) kommer ta stundenten med fullständiga betyg i våran klass. Därför är planer om studentbal, studentresor och studentmössor något vi tjejer i klassen gärna undviker. För att låta bli att strö salt i såren.
Jag och Rebecka kom fram till att vi är fruktansvärt värdelösa i sp3c. Så värdelösa att vi inte ens borde få ta studenten. Så värdelösa att vi lika gärna kan behålla hela klassen (Förutom Anton. Allsmäktige Anton!) ett 4e år och bara byta ut 3an i vårt namn och fortsätta som sp4c.
Rebecka poängterade att de enda som det går bra för i våran klass fuskar. (Förutom Anton. Duktiga, ambitiösa, fulländade Anton!) Vi var båda överrens om att fuska inte kom på tal. Inte av moraliska skäl, utan för att den kraftansträngning det hade tagit för att orka fuska var för mycket. Är inte det höjden av lathet? Att inte orka fuska? För att fuska är att anstränga sig lite för mycket?
Kan inte alla bara få sitta bredvid Anton?
"Där är Anton. Han som tog studenten" Kommer jag och mina vänner avundsjukt viska om några år när vi ser honom gå förbi på stan.
"WOW" Kommer vi sucka fram, och kasta längtande ögon mot honom när han passerar oss.
Sen kommer vi alla sitta fast i hemtjänsten, hålla hårt om våra högstadiebetyg och önska att vi varit lite mer som Anton.
