amerikans pygméigelkott
Igår satt jag och kollade efter husdjur på blocket.
Jag och Jonas gick först på stort, och kollade på hundar, hästar, lamor och getter. När vi kommit ner på jorden igen och insett våra begränsningar gick vi över till kaniner. Vi konstaterade att dom var för stora, lever för länge, och förmodligen inte skulle bidra till botandet av min pälsallergi och gick över till fantasier om hamstrar, ödlor, möss och papegojor. Men sen, när hoppet nästan var slut, hittade jag något som värmde våra föräldrahjärtan.
En amerikans pygméigelkott!
Jag såg mig själv kela med den, gå ut med den, borsta dom små näpna taggarna med en tandborste. Jag och Jonas skulle sitta i soffan och se på något intellektuellt program på tv och den skulle spinna till ljudet av våra andetag. På natten skulle den krypa ner mellan och oss och vi skulle varsamt pussa den godnatt. På morgonen skulle vi höra den tassa runt på golvet, kanske till och med slå på kaffekokaren med den näpna lilla nosen.
Jag såg mig själv följa den till dagis, välkomna den första pojkvännen och stå gråtandes i publiken när den slutligen tog studenten med högsta betyg.
Sen när vi inte hittade någon uppfödare, eller någon djuraffär norr om Göteborg som sålde mästerverket, fick vi låta årets idé rinna ut i sanden. Jonas ansåg att den taggiga lilla solskensbollen inte var värd en resa söderut.
När jag lyckats smälta förlusten kom vi överrens om att köpa en fisk. En ensam liten piraya skulle vi ta hand om och älska som om det vore vårat egna kött och blod. Vi skulle bli föräldrar!
Det blev vi aldrig. Vår piraya simmar kvar i djuraffärens fångenskap. För jag försov mig.
FÖRSOV mig, på dagen D liksom. Kan jämföras med att sova bort förlossningen.
Fruktansvärt.
(Oklart varför det hade varit negativt att sova bort förlossningen)
