en bok om mitt liv
Jag är 18 år om två veckor. I mina bästa år med andra ord. Min hälsa är på topp och jag är nu på slutspurten av det sista sommarlovet i mitt liv. Ändå kan min 50åriga mamma roa sig bättre än mig.
Idag klev jag upp fem på eftermiddagen, utan en tanke på att ta vara på soltimmarna. Mamma kommer hem och berättar om hur kul hon har haft i Anitas stuga med hennes tjejgäng. Tydligen hade dom inte gått och lagt sig förän 6 på morgonen, tagit kort när dom kissat utomhus och gjort allt annat en ungdomskrets brukar göra.
Emma ville umgås en skvätt så jag bad henne komma förbi. Motvilligt sminkade jag mig och hoppade i ett par jeans, för att i alla fall se ut som en tjej som tänker göra något roligt en fredag på hennes sista sommarlov. På väg ut genom dörren slänger jag ett längtande ögonkast mot mina gröna foppatofflor men lyckades ta mig i kragen och knyta på mig normala skor. Sen sitter jag och emma i bilen, utan att ha någon aning om vart vi ska ta vägen. Vi kör den vanliga svängen till donken, eftersom att beach 2011-kroppen ändå aldrig kom.
Sen ringer min mamma, klapp kanon och undrar om emma kan skjutsa henne och vännerna till färjan. I bilen går jag igenom några regler med mamma om hur man är smart på krogen. Jag ber henne ta ut pengar eftersom det är väldigt enkelt att slösa pengar om man har dom på kortet. Jag råder henne såklart att inte köpa alkohol alls, eftersom det är så pass dyrt.
Där sitter jag, 18 år, i en bil som ska skjutsa min mor till krogen.
Och här sitter jag nu, fortfarande 18 år, i en tyst lägenhetet med en däckad pojkvän i sängen, alldeles ensam och undrar vad min mamma gör just nu. Längtande ser jag ut över horisonten och tänker att en dag, en vacker dag är jag också 50 år och vet hur man roar sig.
Idag klev jag upp fem på eftermiddagen, utan en tanke på att ta vara på soltimmarna. Mamma kommer hem och berättar om hur kul hon har haft i Anitas stuga med hennes tjejgäng. Tydligen hade dom inte gått och lagt sig förän 6 på morgonen, tagit kort när dom kissat utomhus och gjort allt annat en ungdomskrets brukar göra.
Emma ville umgås en skvätt så jag bad henne komma förbi. Motvilligt sminkade jag mig och hoppade i ett par jeans, för att i alla fall se ut som en tjej som tänker göra något roligt en fredag på hennes sista sommarlov. På väg ut genom dörren slänger jag ett längtande ögonkast mot mina gröna foppatofflor men lyckades ta mig i kragen och knyta på mig normala skor. Sen sitter jag och emma i bilen, utan att ha någon aning om vart vi ska ta vägen. Vi kör den vanliga svängen till donken, eftersom att beach 2011-kroppen ändå aldrig kom.
Sen ringer min mamma, klapp kanon och undrar om emma kan skjutsa henne och vännerna till färjan. I bilen går jag igenom några regler med mamma om hur man är smart på krogen. Jag ber henne ta ut pengar eftersom det är väldigt enkelt att slösa pengar om man har dom på kortet. Jag råder henne såklart att inte köpa alkohol alls, eftersom det är så pass dyrt.
Där sitter jag, 18 år, i en bil som ska skjutsa min mor till krogen.
Och här sitter jag nu, fortfarande 18 år, i en tyst lägenhetet med en däckad pojkvän i sängen, alldeles ensam och undrar vad min mamma gör just nu. Längtande ser jag ut över horisonten och tänker att en dag, en vacker dag är jag också 50 år och vet hur man roar sig.
geni
Kännt mig hög på livet hela kvällen. Jag vet inte om det berodde på mitt överkonsumrande av kaffe eller på att Emmas sinnesstämning var likadan som min. Pappa frågade om jag tog droger, fortfarande lite osäker på om han var seriös eller inte. Jag svarade ja.
Ska försöka återge några stunder i ord!
Far: Du måste smaka på den här kräftosten, den är fantastiskt.
Jag smakar.
Jag: Åh, vad underbart med kräftor. Kan vi inte äta det någon dag?
Pappa rynkar på ögonbrynen och kollar frågande på mig;
Far: Hur kom du att tänka på det?
Jag menar okej att mina tankebanor kanske ibland kan ta omvägar och fjanta sig längst vägen. Men det är tydligt, iaf för mig, hur jag kunde bli sugen på att äta kräftor av att äta kräftost.
Nu tycker ni såklart att det där var jättetråkigt. Men efter nog många koppar kaffe, mina vänner, var det hysteriskt roligt. Så roligt att kaffen jag den stunden hade i munnen la sig i en pöl på bordet.
Låt mig före jag delar med mig av nästa ögonblick påpeka att min pappa ytterst sällan förstår vad jag och Emma snackar om, men ändå liksom deltar i skratter för att slippa vara utanför.
Pappa frågar Emma hur hennes mamma kunde gå med på att sponsra hennes tatuering, när det är så gott som kriminellt i hans värld att gadda sig. När pappa dragit slutsatsen att Ann-Louise helt enkelt måste ha tappat det övergår han till att fråga om Lars. Jag säger då att Lars inte har någon talan för att Ann-Louise är alfahannen i flocken.
Jag och Emma skrattar gott, av en anledning som jag nu i efterhand inte riktigt kan förstå. Pappa stämmer i alla fall in i skrattet med några sekunders fördröjning. "Nu skrattar han igen utan att förstå nånting, så fort vi går kommer han springa till ordlistan och slå upp alfahanne" Säger jag då.
Nu kan man tro att det var jag som var den roliga i denna stund. Men när pappa fnyser och säger: "Nog vet jag väl vad alfahanne är för djur" tar han liksom över min stund i strålkastarljuset.
Helt plötsligt är jag säker på att jag är adopterad.
Ska försöka återge några stunder i ord!
Far: Du måste smaka på den här kräftosten, den är fantastiskt.
Jag smakar.
Jag: Åh, vad underbart med kräftor. Kan vi inte äta det någon dag?
Pappa rynkar på ögonbrynen och kollar frågande på mig;
Far: Hur kom du att tänka på det?
Jag menar okej att mina tankebanor kanske ibland kan ta omvägar och fjanta sig längst vägen. Men det är tydligt, iaf för mig, hur jag kunde bli sugen på att äta kräftor av att äta kräftost.
Nu tycker ni såklart att det där var jättetråkigt. Men efter nog många koppar kaffe, mina vänner, var det hysteriskt roligt. Så roligt att kaffen jag den stunden hade i munnen la sig i en pöl på bordet.
Låt mig före jag delar med mig av nästa ögonblick påpeka att min pappa ytterst sällan förstår vad jag och Emma snackar om, men ändå liksom deltar i skratter för att slippa vara utanför.
Pappa frågar Emma hur hennes mamma kunde gå med på att sponsra hennes tatuering, när det är så gott som kriminellt i hans värld att gadda sig. När pappa dragit slutsatsen att Ann-Louise helt enkelt måste ha tappat det övergår han till att fråga om Lars. Jag säger då att Lars inte har någon talan för att Ann-Louise är alfahannen i flocken.
Jag och Emma skrattar gott, av en anledning som jag nu i efterhand inte riktigt kan förstå. Pappa stämmer i alla fall in i skrattet med några sekunders fördröjning. "Nu skrattar han igen utan att förstå nånting, så fort vi går kommer han springa till ordlistan och slå upp alfahanne" Säger jag då.
Nu kan man tro att det var jag som var den roliga i denna stund. Men när pappa fnyser och säger: "Nog vet jag väl vad alfahanne är för djur" tar han liksom över min stund i strålkastarljuset.
Helt plötsligt är jag säker på att jag är adopterad.
buhuu
Depression. Ett otroligt intressant ämne.
Existerar det? Förmodligen, man kan ju diagnostiseras som deprimerad efter en kort liten frågeställning. Men är det så jävla synd om de deprimerade? Varenda tonåring är deprimerad. Av självförvållad, ohälsosam stress.
Jag sover för dåligt, äter oregelbundet och kan ligga i sängen och vända mig i ångest en hel dag. I ett mörkt rum, tittandes på en lam serie undviker jag min egna bittra verklighet. Varför? Är jag deprimerad? Kanske. Men det är på alla plan mitt egna fel. Vad hjälper det att svälja en karta piller? Vad hjälper det att hälla i sig preparat som stämplar depressionen svart på vitt, och gör det till någonting bortom ens egna val och kontroll?
Det är mitt val att sova hela dagarna, vakna när det är mörkt och sedan må dåligt över det. Det är även mitt val att tycka att skolan är för jobbigt och sedan tro att lösningen på skolproblemen är hög frånvaro och handlingsförlamning. Frågan är om det är värt att låta en läkare ge dig tabletter mot din självförvållade ångest. Utan större övertalningskraft kan du få läkaren att sjukskriva dig en månad från skolan, tid du sägs behöva för att jobba på dig själv.
Det är mitt val att sova hela dagarna, vakna när det är mörkt och sedan må dåligt över det. Det är även mitt val att tycka att skolan är för jobbigt och sedan tro att lösningen på skolproblemen är hög frånvaro och handlingsförlamning. Frågan är om det är värt att låta en läkare ge dig tabletter mot din självförvållade ångest. Utan större övertalningskraft kan du få läkaren att sjukskriva dig en månad från skolan, tid du sägs behöva för att jobba på dig själv.
Kommer du må bättre av att missa skolan i en månad, när 50% av all ångest är skolrelaterad? Kommer du må bättre av att ligga hemma, utan rutiner? Kommer du använda den tiden åt att jobba för ett bättre liv, eller kommer den tiden gräva ner dig djupare i ett mörker som du själv har skapat?
Sanningen är att vi är lata, oambitiösa tonåringar som i många fall tror att ett välbetalt jobb och det perfekta livet är någonting man automatiskt får när man växer upp. Jag vet inte hur många gånger jag sagt åt mig själv att växa upp och börja jobba för den framtid jag onekligen vill ha. Ändå kan jag inte acceptera att jag kommer måsta göra någonting för att få den. De mesiga krav svensk skola ställer är ingenting som egentligen borde kunna orsaka sån otrolig stress. Är det så jävla jobbigt att stiga upp på morgonen och gå till skolan precis som alla andra tvingas göra? Är det så synd om dig som har prov några gånger i veckan, med tanke på att det är, för dom flesta, det enda du egentligen behöver göra? Är verkligen synd om dig? Mig? Oss?
När du spenderar dina dagar i sängen, tittandes på alldeles för mycket film och klagar på hur kraven från skolan stryper dig så se det som ett varningstecken, för det är det, absolut. Men det är inte, enligt mig, en anledning till att skylla på någon jävla depression. Det är bara ännu en flykt från de ansvarstagande vi har såna enorma problem att ta.
När du spenderar dina dagar i sängen, tittandes på alldeles för mycket film och klagar på hur kraven från skolan stryper dig så se det som ett varningstecken, för det är det, absolut. Men det är inte, enligt mig, en anledning till att skylla på någon jävla depression. Det är bara ännu en flykt från de ansvarstagande vi har såna enorma problem att ta.
Jag kan säga att jag är deprimerad och kan helt utan ansträngning få en läkare att gå med på det. Jag kan säkert, utan större problem göra det till en anledning att slippa resten av terminen. Jag kan knapra karta efter karta med piller, och vända mig i självömkan eller så kan jag göra nånting åt min tragiska syn på verkligheten. Det roliga är att jag vet varför jag mår som jag mår ibland. Jag är även mycket medvetande om hur jag skulle kunna må bättre. Men den lilla kraftansträngning det tar för mig att ta tag i orsakerna är för mycket.
Här sitter jag och längtar efter sportlov, samtidigt som jag tycker synd om mig själv och min skoltrötthet. Sanningen är att jag inte förtjänar sportlov och min såkallade skoltrötthet är bisarr med tanke på den minimala energi jag lagt ner på skolarbete under terminen.
Så kanske, kanske är det synd om just dig. Men mig är det fan inte synd om!
Sen, självfallet, finns det seriösare fall där medicinering är nödvändigt.
Här sitter jag och längtar efter sportlov, samtidigt som jag tycker synd om mig själv och min skoltrötthet. Sanningen är att jag inte förtjänar sportlov och min såkallade skoltrötthet är bisarr med tanke på den minimala energi jag lagt ner på skolarbete under terminen.
Så kanske, kanske är det synd om just dig. Men mig är det fan inte synd om!
Sen, självfallet, finns det seriösare fall där medicinering är nödvändigt.
tips från coachen
Tänk om man kunde kombinera de två saker man älskar mest av allt i världen? Tänk er, vilken dröm.
Det kan man nu. Om nu de två saker ni älskar mest i världen är att äta och att sova, som för mig. Man kan ju såklart inte bokstavligt talat äta medans man sover (jag har försökt) men man kan komma i närheten.
Tänk innerligt på det ni är sugna på, i mitt fall var det pommes, så hårt att ni känner smaken i munnen. Tillslut kommer dom stenhårda tankarna förvandlas till drömmar. Och då, mina vänner, kommer ni ha en bra natt.
Själv besökte jag max, burger king och donken under samma natt. Inte ett gram gick jag upp av det heller!
Himmelriket!
Det kan man nu. Om nu de två saker ni älskar mest i världen är att äta och att sova, som för mig. Man kan ju såklart inte bokstavligt talat äta medans man sover (jag har försökt) men man kan komma i närheten.
Tänk innerligt på det ni är sugna på, i mitt fall var det pommes, så hårt att ni känner smaken i munnen. Tillslut kommer dom stenhårda tankarna förvandlas till drömmar. Och då, mina vänner, kommer ni ha en bra natt.
Själv besökte jag max, burger king och donken under samma natt. Inte ett gram gick jag upp av det heller!
Himmelriket!
sensasionellt!
Simon klippte sig idag, fattar ni??????????????????
Frisören kände lite snabbt på håret och sa: "Åh.. Vi får nog börja med att tvätta."
Det tyckte jag var kul.
Frisören kände lite snabbt på håret och sa: "Åh.. Vi får nog börja med att tvätta."
Det tyckte jag var kul.
gudrun
Finns Gud bara för dom som tror? eller även för dom som tvivlar?
Rätt dålig stil av honom isåfall, liksom bara hjälpa dom som gillar honom. Vi borde nästan införa ett gudsval, typ vart fjärde år. Är ju lite oldschool att inte folket får välja liksom.
Blir han inte less på alla fjäskare som ber? Jag skulle istället ge massa fördelar till dom som tare lite mer i piano. Så om detta gudsval någonsin införs kan ni väl rösta på mig? Då lovar jag att gynna er som inte tror också! Så hade vi kunna ha värsta kalaset uppe i paradiset.
Sen att man säger han till Gud är ju hur tossigt som helst, allt tyder ju på att det är en tjej? Endast en kvinna skulle klara av att skapa världen på 7 dagar. Så hädanefter kallar vi henne Gudrun. Överens?
Rätt dålig stil av honom isåfall, liksom bara hjälpa dom som gillar honom. Vi borde nästan införa ett gudsval, typ vart fjärde år. Är ju lite oldschool att inte folket får välja liksom.
Blir han inte less på alla fjäskare som ber? Jag skulle istället ge massa fördelar till dom som tare lite mer i piano. Så om detta gudsval någonsin införs kan ni väl rösta på mig? Då lovar jag att gynna er som inte tror också! Så hade vi kunna ha värsta kalaset uppe i paradiset.
Sen att man säger han till Gud är ju hur tossigt som helst, allt tyder ju på att det är en tjej? Endast en kvinna skulle klara av att skapa världen på 7 dagar. Så hädanefter kallar vi henne Gudrun. Överens?
snöskit och dom sju dvärgarna
Disneyfilmer är rätt tossiga ändå, kolla tex. på snövit.
Snövit bor i ett slott där hon är illa behandlad, hon sliter som ett djur med hushållsarbete. Plötsligt kommer en prins förbi, några sekunder senare sjunger han en sång om hans kärlek till henne.
Hennes styrmamma hatar henne för att hon är snygg, så hon besämmer sig för att skicke en jägare att döda henne. Jägaren tycker hon är för snygg för att dö, så han låter henne gå. Lilla snövit springer ut i skogen och stöter på de 7 små dvärgarnas hus där hon bestämmer sig för att flytta in. Dom blir bästisar över en natt. Dagen därpå kommer snövits styvmor, nu utklädd till en gammal tant förbi. Hon har med sig ett rött förgiftat äpple! Artig (läs: korkad) som snövit är tar hon emot äpplet och dör.
Nämde jag att hon kan prata med djur förresten?
Dvärgarna hittar henne död och sörjer dag ut och dag in, för den flicka dom kännt i en dag. Hon är dessutom för snygg för att begravas så dom lägger henne i en kista av glas.
Då, helt out of the blue kommer prinsen förbi. Han har tydligen sökt och sökt efter snövit. Han ser henne ligga död i sin glaskista och bestämmer sig för att kyssa henne. Kyssa liket liksom?! Utan att ha specialiserat mig i tankegångar vågar jag säga att hans hjärna måste fungera annorlunda.
Snövit vaknar. Tydligen kunde en kyss från den hon älskar (I hennes fall den pojke hon sett en gång och knappt yttrat ett ord till) motverka giftet från äpplet och väcka henne från döden.
Dvärgarna blir överlyckliga och gråter floder, ändå sticker snövit ifrån dom för att dra och leva loppan med prinsen. Dom har liksom gett henne hem och hus, sörjt hennes död som äkta vänner. Och hon bara vaknar från sin död och undrar inte någonting om vad som hänt, utan hoppar upp på hästen och drar.
Vad lär då filmen små barn? Vad är budskapet?
- Snygga människor är bättre än andra
- Kyss lik
- frukt är inte bra
- Kärlek är viktigare än vänskap
En konstig typ, den där snövit.
Snövit bor i ett slott där hon är illa behandlad, hon sliter som ett djur med hushållsarbete. Plötsligt kommer en prins förbi, några sekunder senare sjunger han en sång om hans kärlek till henne.
Hennes styrmamma hatar henne för att hon är snygg, så hon besämmer sig för att skicke en jägare att döda henne. Jägaren tycker hon är för snygg för att dö, så han låter henne gå. Lilla snövit springer ut i skogen och stöter på de 7 små dvärgarnas hus där hon bestämmer sig för att flytta in. Dom blir bästisar över en natt. Dagen därpå kommer snövits styvmor, nu utklädd till en gammal tant förbi. Hon har med sig ett rött förgiftat äpple! Artig (läs: korkad) som snövit är tar hon emot äpplet och dör.
Nämde jag att hon kan prata med djur förresten?
Dvärgarna hittar henne död och sörjer dag ut och dag in, för den flicka dom kännt i en dag. Hon är dessutom för snygg för att begravas så dom lägger henne i en kista av glas.
Då, helt out of the blue kommer prinsen förbi. Han har tydligen sökt och sökt efter snövit. Han ser henne ligga död i sin glaskista och bestämmer sig för att kyssa henne. Kyssa liket liksom?! Utan att ha specialiserat mig i tankegångar vågar jag säga att hans hjärna måste fungera annorlunda.
Snövit vaknar. Tydligen kunde en kyss från den hon älskar (I hennes fall den pojke hon sett en gång och knappt yttrat ett ord till) motverka giftet från äpplet och väcka henne från döden.
Dvärgarna blir överlyckliga och gråter floder, ändå sticker snövit ifrån dom för att dra och leva loppan med prinsen. Dom har liksom gett henne hem och hus, sörjt hennes död som äkta vänner. Och hon bara vaknar från sin död och undrar inte någonting om vad som hänt, utan hoppar upp på hästen och drar.
Vad lär då filmen små barn? Vad är budskapet?
- Snygga människor är bättre än andra
- Kyss lik
- frukt är inte bra
- Kärlek är viktigare än vänskap
En konstig typ, den där snövit.
alla knep gäller
Jag har alltid velat prova Kinder Milk-Slice, för den ser ju inte annat än fantastisk ut på reklamen. Så när den uppebarade sig framför mina ögon här om dagen slog jag Till (som började gråta och gick hem..).
Påväg hem tänker jag inte på någonting annat än denna fantastiska skapelse som ligger och väntar på mig i väskan, jag slänger mig ur bussen, bestiger berg och korsar dalar för att sedan slänga mig på sängen, gräva i väskan och inse att den inte finns där. Jag gråter en stund, ber till Gudrun där uppe i himlen, letar i varenda vrå utan att hitta den.
Då slog Det mig, (Väldigt fjantigt av honom att lägga sig i, att jag slog Till har ju ingenting med mig och Det att göra..) jag betalade för den, men glömde ta den. jag BETALADE men GLÖMDE ta den, är det ens möjligt?
Jag har med andra ord inte provat den än, och tänker aldrig någonsin göra det. I ren protest.
Påväg hem tänker jag inte på någonting annat än denna fantastiska skapelse som ligger och väntar på mig i väskan, jag slänger mig ur bussen, bestiger berg och korsar dalar för att sedan slänga mig på sängen, gräva i väskan och inse att den inte finns där. Jag gråter en stund, ber till Gudrun där uppe i himlen, letar i varenda vrå utan att hitta den.
Då slog Det mig, (Väldigt fjantigt av honom att lägga sig i, att jag slog Till har ju ingenting med mig och Det att göra..) jag betalade för den, men glömde ta den. jag BETALADE men GLÖMDE ta den, är det ens möjligt?
Jag har med andra ord inte provat den än, och tänker aldrig någonsin göra det. I ren protest.
havet är djupt
Min ena guldfisk såg ut att vara i lite halvtaskig form tidigare ikväll. Emma sprang runt helt hysterisk och var fullt övertygad om att hans liv dansade på en skör tråd.
Optimist som jag är var jag övertygad om att anledningen till att han låg på sidan och ibland även upp och ner berodde på att han var trött alternativt rörde sig i takt till musiken.
Emma nöjde sig inte med mina bortförklaringar utan tvingade mig att städa skålen, byta vatten samt ge, hör och häpna, båda fiskarna mat för dagen.
Fy så jobbigt det är att vara djurägare, aldrig lugn och ro! Kommer ha träningsverk i veckor efter denna kraftanstränging.
Optimist som jag är var jag övertygad om att anledningen till att han låg på sidan och ibland även upp och ner berodde på att han var trött alternativt rörde sig i takt till musiken.
Emma nöjde sig inte med mina bortförklaringar utan tvingade mig att städa skålen, byta vatten samt ge, hör och häpna, båda fiskarna mat för dagen.
Fy så jobbigt det är att vara djurägare, aldrig lugn och ro! Kommer ha träningsverk i veckor efter denna kraftanstränging.
uppstigningsguide
Nu tänkte jag skriva ytterligare ett värdelöst inlägg i brist på någon vaken mänskig varelse att kommunicera med. Nämligen en guide till er där ute som vaknar med jag-orkar-inte-leva-är-så-jävla-trött-lätt-värt-att-ta-en-sovmorgon-på-eget-initiativ-alternativt-skita-i-hela-skoldagen-tankar varje morgon.
Tänker inte be er somna tidigare, ställa en extra klocka, uppfinna ett uppvakningssystem a la kalle anka eller andra ofungerande metoder. Det finns en mirakelmetod:
1: När första larmet ringer, stäng av det.
2: När andra larmet ringer, stäng av det med.
3: När tredje larmet ringer, stäng av det och klaga högljutt. (högljutt? heter det verkligen så?)
4: När fjärde larmet ringer, börja gråta i självömkan. Stäng sedan av det.
5: När femte och sista larmet ringer, ligg då kvar en stund och tänk över din situtaion. Ha en tyst, eller om du så önskar en högljudd konversation med dig själv. Exempel på sådan:
- Lovisa, älskar du Harry Potter?
- Jaaaa, men...
- Inga men! Stiger du inte upp blir det inge London. Du vet att mamma inte låter dig fara då.
- Ja, men.. Lite sovmorgon gör väl inget? Snälla, Lovisa!
- Vill du andas samma luft som J.K Rowling? Vill du springa in i väggen mellan 9 och 10 på Kings Cross? Vill du stå utanför premiären till sista filmen och skrika som ett pinsamt Johan Palmfan i Idol? Vill du besöka de platser som på något sätt kan förknippas med jordens 7 underverk?
- Ja.. men..
- Sluta snyt dig i täcket och ta tag i ditt liv. Tänker du svika Harry? Ron? Hermione? JK? Är du en sån? En lat liten svikare?
- Nä.. Förlåt, Lovisa!
Sen stiger jag snällt upp ur sängen och entrar skolan med glans!
Men Lovisa, vi som inte ska till Harry Potters hemstad i November? Vad ska vi göra? Den metoden funkar ju inte för oss? Tänker ni nu.
Haha, tänker jag då. Stackars er!!!!!!!! Ni får helt enkelt komma försent!
Tänker inte be er somna tidigare, ställa en extra klocka, uppfinna ett uppvakningssystem a la kalle anka eller andra ofungerande metoder. Det finns en mirakelmetod:
1: När första larmet ringer, stäng av det.
2: När andra larmet ringer, stäng av det med.
3: När tredje larmet ringer, stäng av det och klaga högljutt. (högljutt? heter det verkligen så?)
4: När fjärde larmet ringer, börja gråta i självömkan. Stäng sedan av det.
5: När femte och sista larmet ringer, ligg då kvar en stund och tänk över din situtaion. Ha en tyst, eller om du så önskar en högljudd konversation med dig själv. Exempel på sådan:
- Lovisa, älskar du Harry Potter?
- Jaaaa, men...
- Inga men! Stiger du inte upp blir det inge London. Du vet att mamma inte låter dig fara då.
- Ja, men.. Lite sovmorgon gör väl inget? Snälla, Lovisa!
- Vill du andas samma luft som J.K Rowling? Vill du springa in i väggen mellan 9 och 10 på Kings Cross? Vill du stå utanför premiären till sista filmen och skrika som ett pinsamt Johan Palmfan i Idol? Vill du besöka de platser som på något sätt kan förknippas med jordens 7 underverk?
- Ja.. men..
- Sluta snyt dig i täcket och ta tag i ditt liv. Tänker du svika Harry? Ron? Hermione? JK? Är du en sån? En lat liten svikare?
- Nä.. Förlåt, Lovisa!
Sen stiger jag snällt upp ur sängen och entrar skolan med glans!
Men Lovisa, vi som inte ska till Harry Potters hemstad i November? Vad ska vi göra? Den metoden funkar ju inte för oss? Tänker ni nu.
Haha, tänker jag då. Stackars er!!!!!!!! Ni får helt enkelt komma försent!
brevvän
Jag har läst varenda blogg i landet, sett varenda disneyfilm som någonsin skapats samt putsat den laptop i min famn som inte ens är min. Jag har med andra ord så oerhört tråkigt att jag inte vet vad jag ska ta mig till!
Jag roar mig just nu med att läsa KP, dvs. KamratPosten. En tidning som jag tyckte var slående som 9åring. Den enda delen i tidningen som fortfarande tilltalar mig är brevvänssidan, där folk sökte brevvänner! Urkul!
En "kontaktannons" i KP kunde se ut ungefär såhär:
Inledningen:
Hej KP! Jag är en tjej på 9 vårar som söker en brevvän.
Då tyckte man att det var väldigt fyndigt att byta ut år mot någonting roligare. Tragiskt, tänker ni nu. Men ta då med i beräkningen att alternativet var jordsnurr. Plötsligt blev 9 vårar inte så tokigt ändå!
Informationen:
Min favoritfärg är rosa och jag ÄLSKAR Westlife (den blonda killen är såå söt!)
Hur man här lyckades trycka in sån otroligt oväsentlig information på det ställe som ska få folk att vilja växla brev med en är bortom mitt förstånd. Men framförallt: Den blonda killen, söt? seriöst?!
Sökes:
Jag söker en brevvän mellan 8-12 år men både yngre och äldre går bra. Det vore kul om du också gillade Westlife, men du måste inte.
Utan att dra alla över en kant måste jag säga att detta hörde till vanligheten! Först önskas någonting, och sen tas önskningen tillbak för att inte förstöra chansen till en brevkompis!
Slutspurten:
Skriv gärna till mig så lovar jag att skriva tillbaka! Tjing Tjong Långkalsong.
PS 1: Jag bits inte!!!
PS 2: KP är världen bästa tidning!!!
Ja, sorgligt men sant!
Jag roar mig just nu med att läsa KP, dvs. KamratPosten. En tidning som jag tyckte var slående som 9åring. Den enda delen i tidningen som fortfarande tilltalar mig är brevvänssidan, där folk sökte brevvänner! Urkul!
En "kontaktannons" i KP kunde se ut ungefär såhär:
Inledningen:
Hej KP! Jag är en tjej på 9 vårar som söker en brevvän.
Då tyckte man att det var väldigt fyndigt att byta ut år mot någonting roligare. Tragiskt, tänker ni nu. Men ta då med i beräkningen att alternativet var jordsnurr. Plötsligt blev 9 vårar inte så tokigt ändå!
Informationen:
Min favoritfärg är rosa och jag ÄLSKAR Westlife (den blonda killen är såå söt!)
Hur man här lyckades trycka in sån otroligt oväsentlig information på det ställe som ska få folk att vilja växla brev med en är bortom mitt förstånd. Men framförallt: Den blonda killen, söt? seriöst?!
Sökes:
Jag söker en brevvän mellan 8-12 år men både yngre och äldre går bra. Det vore kul om du också gillade Westlife, men du måste inte.
Utan att dra alla över en kant måste jag säga att detta hörde till vanligheten! Först önskas någonting, och sen tas önskningen tillbak för att inte förstöra chansen till en brevkompis!
Slutspurten:
Skriv gärna till mig så lovar jag att skriva tillbaka! Tjing Tjong Långkalsong.
PS 1: Jag bits inte!!!
PS 2: KP är världen bästa tidning!!!
Ja, sorgligt men sant!
falla fritt
Ni vet när tryggheten försvinner och enamheten tar över den platsen, vad gör man då? Försök inte skjuta upp den, ersätta den eller ignorera den. Ångesten kommer tillslut, tårarna som aldrig rann kommer rinna. Tro mig nu om någonsin, det kommer. Som ett hårt jävla slag i magen kommer den attakera dig, som en spark på båda knäna och sen kommer du tygndlöst falla. Så kommer det kännas, och för första gången på en lång tid kommer du tvingas tackla det ensam. För när du byggt din trygghet, ditt skratt och din lycka kring en person så står du ensam kvar sen, hur många som än står brevid dig.
fred & kärlek
Jag misstänker att min mamma börjar bli lite småsårad över att förvrängas till en häxa hela tiden här. Hon är ingen häxa, hon är rätt fantastisk. Nä, hon är väldigt fantastiskt. Möjligtvis den mest fantastiska kvinnan jag någonsin stött på! Hon förtjänar att höra det ibland, att jag älskar henne jättemycket. Att jag ser upp till henne nästan lika mycket som till Harry Potter, uppskattar allt hon gör och faktiskt en dag vill bli som henne. Fast med snäppet bättre humor. Faktum är att jag faktiskt inte ens skulle byta ut henne mot JK Rowling, hur underbar hon än är. För jag tvivlar på att någon kan göra mammajobbet bättre än min mor kan, hon gör det med stil.
Jag sticker till Peace & Love inatt, och blir borta till Söndag. Får ni Lovisaabstinens så kan ni kolla bak i arkivet, gotta er i lite bilder eller slå en plingeling.
Farväl!
Jag sticker till Peace & Love inatt, och blir borta till Söndag. Får ni Lovisaabstinens så kan ni kolla bak i arkivet, gotta er i lite bilder eller slå en plingeling.
Farväl!
motljus
"Visst var jag rolig Lovisa? Motljus asså, fattar du? Haha, säger ju att jag är roligast i familjen.. hehehe, motljus.. hehe"
Hon försöker jn i alla fall! Det här med rolighet på andras bekostnad är vår familjs thing verkar det som.
(apkul är det ju dock)
pap
Denna bild föreställer pappa i full färd med att damsuga gården.
Jag frågade självklart min far varför han inte använde en sop som normala människor. Han tyckte den frågan var urkorkad. Varför skulle han använda en sop när han har en damsugare liksom?
Jag frågade självklart min far varför han inte använde en sop som normala människor. Han tyckte den frågan var urkorkad. Varför skulle han använda en sop när han har en damsugare liksom?
vad du är vacker, cecilia lind
Årets feta spelning i björsbyn var inte bara en lek, utan även en dans på rosor. Men en fullsatt arena, skrikande fans och 8 timmars autografskrivning tog på krafterna.
Kathy filmade så klart, hon ville spara ögonblicket föralltid. Kan hända att jag tvingade henne, kan hända..
Skyller på dåligt medhör, sol i ögonen och motvind.
Sen är det endast charmigt att jag sjunger fel, fnissar lite smått och att pojkarna glömmer sista versen. Fråga mamma!
Bjuder även på en häftig bandbild:
Kathy filmade så klart, hon ville spara ögonblicket föralltid. Kan hända att jag tvingade henne, kan hända..
Skyller på dåligt medhör, sol i ögonen och motvind.
Sen är det endast charmigt att jag sjunger fel, fnissar lite smått och att pojkarna glömmer sista versen. Fråga mamma!
Bjuder även på en häftig bandbild:
skjut mig
Kan inte det kungliga bajsbröllopet vara över snart så att aftonbladet eventuellt, med en nypa tur kan ge någon riktig nyhet mer space än 5 cm i högra hörnet?
Är det verkligen kronprinsessans eventuella tandblekning värd första sidan? Bryr sig någon om hur lite Daniel skulle få vid en eventuell skiljsmässa? Är vi intresserade över vilken mat som eventuellt ska serveras, vilket porslin som ska användas, vilken musik som ska spelas - VI ÄR LIKSOM INTE ENS BJUDNA!
Eller jag är iofs bjuden. Men orka liksom, ska dra ett gig i björsbyn istället. Dricka icas blandsaft i plastmugg och sånt där vi vet. Kunglig som jag är!
masse prasse mandelmasse del 2
Det här om att göra sig rolig på andras bekostnad tycker mamma är fel. Fel fel fel! Fast det är skitkul, och masse blir nog inte ledsen, får vi hoppas. Så jag tänkte fortsätta.
Fredagen på stallet rockade roll, och som alltid förgyllde Mashoud våran dag.
Han tilltalar hästarna ungefär såhär: Kom hit idjut!!! Idjut jag ska slå dig!!! Kom hit, IDJUT! Kommer inte hästen säger han idjut några gånger till och börjar sedan tortera någon annan häst istället.
Vi fortsatte även utnyttningen:
"Usch vilken nerbajsad och äcklig planka" "Masse, bär bort plankan"
(När han säger att han inte vill övertalar vi honom att det bara är han som är stor och stark nog att orka bära bort den, och som ett litet barn går han på det, greppar bajsplankan och bär bort den)
Just i denna bära-bajsplanka-situation säger han: "Fan vad äckligt att ta i den" och trots hela min tankekraft och behärskning kunde jag inte motstå att säga "Hur tror du det känns för plankan då?". Och efter denna stund gick det upp för hos alla hur kul det kan vara att dissa masse, så hela dagen la vi in kommentarer.
OKEEEEEJ, hela dagen la jag in kommentarer. Sluta tjata..
Under fikat berättade han en historia om krig, men hade en liiiiite annorlunda inställning tilll det han berättade. En, låt oss säga vanlig, människa skulle ha berättat med sorg i rösten om hur många som dog i detta krig, och hur tufft det var för de soldater som tvingades dödade andra. Kanske skulle man klämma fram en tår av empati eller i alla fall få en klump i halsen. Inte masseprasse, han skrattade.
Han berättade väldigt roat om hur hans far och hand soldatkompanjoner pangat ihjär ett flertal människor, och la sedan helt out of the blue till att det var roligt att mörda. Vi undrade förståss vad som var det roliga i att mörda och masse bara skrattade och sa att det var askalas.
Vi tog tillfället i akt och la in ett flertal kommentarer i stil med: "Kan vi inte göra nånting kul i helgen? Typ mörda en människa eller två?"
Jag kommer sakna Mashoud i helgen känner jag, längtar redan till måndag.
masse prasse mandelmasse
Jag, Paulina, Anver och Mashoud jobbar på stallet, och det är inte annat än a-w-e-s-o-m-e! Idag spenderade vi en timme åt att plocka bort stenar från en hage, en halv till att kratta och de återstående timmarna till att mysa med hästarna, ha vattenkrig och ligga på gräset och steka.
Mashoud kanske inte är den bästa hästvännen direkt. Han satt sig på staketet och stog sedan ett skutt upp på hästens rygg, hästen fick panik och vi hoppades att han skulle bryta nacken. Det gjorde han inte, tyvärr.
Sen blev han less på sin nyfunna vän och begav sig till en annan hage, där han börjar hetsa hästen så den sprang runt som en galen i hagen, sparkar med benen och försöker utan större framgång ta sig genom staketet.
Det jag ville säga med det där var att Mashoud är aningen hjärndöd, vilket vi utnyttjar.
"Undra om det där är elstängsel" "Masse, gå och känn på det"
"Undra om den där hästen blir sur om man sätter sig på den" "Masse, sätt dig på hästen!"
"Undra om det gör ont att bli sparkad" "Masse, ställ dig bakom hästen och var irriterande"
"Fan vad jobbigt att gå och tömma skottkärran" "Masse, töm skottkärran"
"Den där hästen ser arg ut" "Masse, gå in i hagen och se om hästen är arg"
Väldigt humoristiskt och mycket tillfredställande må jag säga.
Mashoud kanske inte är den bästa hästvännen direkt. Han satt sig på staketet och stog sedan ett skutt upp på hästens rygg, hästen fick panik och vi hoppades att han skulle bryta nacken. Det gjorde han inte, tyvärr.
Sen blev han less på sin nyfunna vän och begav sig till en annan hage, där han börjar hetsa hästen så den sprang runt som en galen i hagen, sparkar med benen och försöker utan större framgång ta sig genom staketet.
Det jag ville säga med det där var att Mashoud är aningen hjärndöd, vilket vi utnyttjar.
"Undra om det där är elstängsel" "Masse, gå och känn på det"
"Undra om den där hästen blir sur om man sätter sig på den" "Masse, sätt dig på hästen!"
"Undra om det gör ont att bli sparkad" "Masse, ställ dig bakom hästen och var irriterande"
"Fan vad jobbigt att gå och tömma skottkärran" "Masse, töm skottkärran"
"Den där hästen ser arg ut" "Masse, gå in i hagen och se om hästen är arg"
Väldigt humoristiskt och mycket tillfredställande må jag säga.
must have been love
Allting dör.
Människor dör, vissa naturligt och andra slits från livet utan någon jävla mening alls. Vissa avslutar det själv, andra får hjälp. Samtidigt som folk sliter för att leva kämpar andra för att dö.
Djur dör, växter dör, arter dör. Vänskap, hopp och drömmar dör.
Det borde inte vara värre när kärlek dör. Varför skulle det? Varför skriker varenda centimeter av kroppen på ett onaturligt sätt och varför dunkar hjärtat så hårt att människor flera mil ifrån borde kunna höra det av dödad kärlek? Varför är det inte före någonting dör som man förstår att man lever? Att nånting lever?
Varför är vi så jävla rädda för döden när det egentligen är då man slipper? Slipper kämpa, slipper försöka och slipper streta emot så förbannat hårt mot det okända.
Det är inte de döda det är synd om, det är det levande. De som bara har vandringen kvar, vandringen mot slutet.
Allting dör, tillslut.
Människor dör, vissa naturligt och andra slits från livet utan någon jävla mening alls. Vissa avslutar det själv, andra får hjälp. Samtidigt som folk sliter för att leva kämpar andra för att dö.
Djur dör, växter dör, arter dör. Vänskap, hopp och drömmar dör.
Det borde inte vara värre när kärlek dör. Varför skulle det? Varför skriker varenda centimeter av kroppen på ett onaturligt sätt och varför dunkar hjärtat så hårt att människor flera mil ifrån borde kunna höra det av dödad kärlek? Varför är det inte före någonting dör som man förstår att man lever? Att nånting lever?
Varför är vi så jävla rädda för döden när det egentligen är då man slipper? Slipper kämpa, slipper försöka och slipper streta emot så förbannat hårt mot det okända.
Det är inte de döda det är synd om, det är det levande. De som bara har vandringen kvar, vandringen mot slutet.
Allting dör, tillslut.
