Jag är en glad ballong

Kännt mig hög på livet hela kvällen. Jag vet inte om det berodde på mitt överkonsumrande av kaffe eller på att Emmas sinnesstämning var likadan som min. Pappa frågade om jag tog droger, fortfarande lite osäker på om han var seriös eller inte. Jag svarade ja.

Ska försöka återge några stunder i ord!

Far: Du måste smaka på den här kräftosten, den är fantastiskt.

Jag smakar.

Jag: Åh, vad underbart med kräftor. Kan vi inte äta det någon dag?

Pappa rynkar på ögonbrynen och kollar frågande på mig;

Far: Hur kom du att tänka på det?

Jag menar okej att mina tankebanor kanske ibland kan ta omvägar och fjanta sig längst vägen. Men det är tydligt, iaf för mig, hur jag kunde bli sugen på att äta kräftor av att äta kräftost.

Nu tycker ni såklart att det där var jättetråkigt. Men efter nog många koppar kaffe, mina vänner, var det hysteriskt roligt. Så roligt att kaffen jag den stunden hade i munnen la sig i en pöl på bordet.

Låt mig före jag delar med mig av nästa ögonblick påpeka att min pappa ytterst sällan förstår vad jag och Emma snackar om, men ändå liksom deltar i skratter för att slippa vara utanför.

Pappa frågar Emma hur hennes mamma kunde gå med på att sponsra hennes tatuering, när det är så gott som kriminellt i hans värld att gadda sig. När pappa dragit slutsatsen att Ann-Louise helt enkelt måste ha tappat det övergår han till att fråga om Lars. Jag säger då att Lars inte har någon talan för att Ann-Louise är alfahannen i flocken.

Jag och Emma skrattar gott, av en anledning som jag nu i efterhand inte riktigt kan förstå. Pappa stämmer i alla fall in i skrattet med några sekunders fördröjning. "Nu skrattar han igen utan att förstå nånting, så fort vi går kommer han springa till ordlistan och slå upp alfahanne" Säger jag då.

Nu kan man tro att det var jag som var den roliga i denna stund. Men när pappa fnyser och säger: "Nog vet jag väl vad alfahanne är för djur" tar han liksom över min stund i strålkastarljuset.

Helt plötsligt är jag säker på att jag är adopterad.