Jag är en glad ballong

Jag har just förstått orsaken till det enorma problem jag tog upp i förra inlägget. Min mor har varit en av klassmammorna i alla dessa år, det förklarar allt. Hennes motto är liksom; ju mindre fika desto kortare skolavslutning.

Inte för en sekund tänkte hon på vilken situation hon satt sin enda dotter i. Som liten var det där skitviktigt. Fanns det några fantastiska bakverk på skolavslutningen blev sonen/dottern till den som bakat det kung för en dag. Allas ögon lyste av ren och skär tillgivenhet till denna person! Men lilla jag, som satt där i hörnet och knaprade på muffinsar från ica medans jag av hela min kraft förnekade mitt släktskap med mamma, fick aldrig uppleva dessa blickar. Jag fick hat, 40 ilskna ögon som lyste av avsky liksom, på en gång.

Varje skolavslutning i hela mitt liv har varit usel, helt seriöst. Då syftar jag inte på dagen, kvällen eller kyrkstunden utan på det allra viktigaste: fikat.

År efter år har min klass tuggat i sig skorpor medans klassen brevid skyltat med sin enorma flervåningsstårta. Idag bjöds vi på chips, ostbågar och festis. Jag hade lämnat ett stort hål i min mage åt mitt livs första skolavslutningstårta, men inte kom den nu heller. Där fick chips ligga och skava istället.

Det jag egentligen ville få sagt var att jag alltid hamnar i den lite sämre klassen. Den med lite mer begagnade böcker, lite mindre sovmorgnar och lite äckligare fika på skolavslutningarna. Jag måste ha mördat i mitt förra liv!

Nästa år är det jag som bakar tårta, så att det blir av. Då ska jag minsann trycka upp tårta i ansiktet på alla klasser som tuggar skorpor runt om kring. Payya back för old times liksom.

Händelserik dag, ska dela med mig av höjdpunkterna:

1: Vi sitter på italienskan och min lärare ska ge ett papper till Carl, men rycker undan det. Vi skrattar lite i samförstånd. Hon säger förlåt och sträcker ut handen igen, men rycker ännu en gång bort det. Än en gång skrattar vi i samförstånd och kastar med ögonfransarna. Jag säger åt henne att sånt där faktiskt inte är kul och tar pappret av henne och sträcker ut handen mot Carl, men rycker med ett enkelt handledsknyck bort det. Nu vrålskrattar jag och min lärare i fullkomlig skadeglädje medans vi pekar på Carl. Sen highfivar vi i samförstånd. Fast denna gång tyckte även Carl det var kul, så kul att stora saftiga tårar trängde fram. Eller så kan det ha varit av sorg, jag är inte helt säker eftersom jag var upptagen med att highfiva min lärare i, ja, samförstånd.

(Har sagt ordet samförstånd så mycket att det börjat låta fel. Ni vet när man säger ett ord så många gånger att det låter så fult att man funderar i timtal vem korken var som kom på det.)

2: Emma sa åt mig med sån där lyssna-nu-unga-dam-det-här-är-viktigtröst: ska låna det här headsetet får du ta hand om det, tappa vad du än gör inte bort muddarna. Jag kunde inte förstå varför hon oroade sig och sa att jag självfallet skulle vakta det med mitt liv, vårda det som mitt barn och behandla det ömt. Inga muddar ska fly sin kos framför mina vakande ögon, la jag sedan till.

Ändå försvann dom(muddarna alltså), framför mina vakande ögon liksom. Emma tyckte inte det var lika komiskt som jag, av någon anledning.

3: Jag fick den briljanta idéen att måla de få millimeterna som återstår av mina nertuggade naglar. Inte nog med det, förutom grundfärgen gjorde jag även prickar på varje nagel i olika färger.

Det var jättefint, tills jag tog beslutet att efter 2 sekunders torktid dra händerna genom håret och ta på mig byxorna. Håret och byxorna är iaf fina nu, ett litet färgstänk såhär på vardagen är bra för humöret har jag hört. Dock mindre bra för håret, och även byxorna för den delen.

Jag är fullt medveten om att jag har två feta prov på torsdag som jag måste få mvg på för att få mvg i kurserna. Ändå sitter jag hellre och viker flygplan av instuderingsfrågorna, påbörjar ett projekt att täcka hela mitt fula gamla skrivbord med shackrutor för att locka far min att köpa nytt, samt biter på pennan med sådant engagemang att den blir tillintetgjord.

2 pennor faktiskt, hitils.

Nu till det bästa: lärarmamma Lena säger att man absolut inte kan plugga med bläck och jag råkar bara ha bläckpennor kvar.

Kan alltså inte plugga.

Riktigt otur med tanke på den hettande plugglust jag känner. Det liksom pirrar i mig.

'There's nothing you can do, Harry'
'Get him, save him, he's only just gone through'
' - it's to late, Harry.
'We can still reach him - ' Harry struggled hard and viciously but Lupin would not let go.
'There's nothing you can do, Harry... Nothing... He's gone.'


Dö med mig nu en smula.

Björn smäller en fluga och kommer inrusande till mig, lägger liket på min dator och säger:

- Du skulle sett flugan, helt sinnessjukt stor, typ såhär (han visar med händerna)
- Jag ser den ju..

pinsam tystnad

- Men.. den var större nyss, jag lovar!


Han fyller förövrigt 18 imorgon för er som känner er intresserade.

Fattar ni hur fuskigt det är? Åldern 18 skapar fantastiska möjligheter. Man kan tillexemtpel, vilket jag ser fram emot mest, ringa in på sånna där hemska ordprogram. Jag kan alltid orden men får aldrig ringa..

När jag tog bort min räls fick jag en gomtandställning, förmodligen för att jävlas. Hur som helst så berättade min tandläkare att om man tappar bort den så måste man själv punga ut 1500 för en ny. Till och med jag, som förmodligen skulle kunna tappa bort mig själv om jag inte höll i mig tillräckligt hårt kunde inte förstå hur det skulle gå till, eftersom den liksom är fast i munnen förutom när man äter och borstar tänderna.

Men mycket kan hända medans man äter! Idag for jag och Simon + familia till Ikea där vi även åt frukost. Jag glömde min tandställningsburk i bilen och la den invirad i ett papper på brickan. Sen åt vi klart och gick därifrån.

20 minuter senare påpekar Simon att jag inte har tandställningen i munnen. Den stackars lilla tandställningen hade följt med brickans innehåll ner i soporna. Låt oss tillägga att man lägger brickan på ett awesome rullband som försvinnner in i väggen.

Vi sprang tillbak, träffade en hjälpsam snubbe i köket som gav oss plasthandskar och två fulla sopkassar att rota igenom. Där stod vi och grävde oss igenom såsiga köttbullar, potatismos och snorpapper på jakt efter min extragom och dom enda två tankarna som susade runt var:

1: Mamma kommer styckmörda mig.
2: Sjuuuuuuukt bra bloggmaterial!

Mamma är jättestolt över presenten hon köpt till simon, jag kan tyvärr inte skvallra om vad det är eftersom han inte fyller år förän på fredag. Det skriker mammas dåliga humor om den! Hon är i alla fall jättenöjd och skuttar omkring och pratar om den som om hon köpt värsta xboxet!

Typ såhär lät det:

- Hihihihohohoho, kolla i påsen, hihihohohoho
- Okej...
- Vad tycker du? Askul?! hehehohoiohi
- Aaa..
- HIHIHOHOHO, när björn fyller år funderar jag på att köpa xxx, hihihohoho
- Varför köper du inte någonting dom vill ha istället?
(Mamma blir tillfälligt förlamad av förolämpning)
- Neeeeeeeeeeää, jag ger det jag tycker dom ska ha!

Jag önskar att jag hade en mamma som var 50år inombords också. Som typ bakar bullar, ser fram emot kronprinsessans bröllop, inte skrattar åt sina egna skämt (helst typ inte skrattar alls), som älskar att städa och lagar förrätt, varmrätt och efterrätt till varje måltid.

Den enda gången hon förvandlas till übermorsan är när man kommer försent, bara får G, skolkar eller någonting annat som rör livets mening; skolan! Då blir det fart på gumman. Som här om dagen när min trötthet bestämde att jag förtjänade en sovmorgon. Inom loppet av 5 minuter hann hon springa tio varv runt lägenheten, dra in studiebidraget, be mig laga mat och tvätta själv framöver, förbjuda mig från att någonsin använda hennes dator samt skicka hem Simon. Jag fick ungefär varenda förbud en människa kan få på typ 5 minuter.

Jag kämpade mig upp av ren rädsla, tro mig när jag säger att den kvinnan kan morra.

Ibland berättar facebook saker om mig som jag inte ens visste själv, t.ex. anledningen till att jag gör saker.

Idag fick jag veta det här:



Genialiskt facebook!

Nu kan jag använda det till argument nästa gång min moder klagar.

Bada inte med en lånebok!

Försök sedan inte torka den dränkta låneboken med en hårtork.


Inte för att jag varit med om det, antar bara, liksom.

Vill ni veta något jättekul? Klart ni vill!

Kazem Sadighi som är tillfällig fredagsbönare i Teheran har spännande åsikter om jordbävningar. Teheran ligger över en förkastning och frågan är när jordbävningen ska komma och krossa huvudstaden. Vad tänker denna Kazem nu göra åt detta? Kanske bygga säkrare hus, flytta staden, evakuera befolkningen tills det är säkert?

Nej, han anser att det enda som kan lösa dena katastrof är att dra åt slöjorna ordentligare. Mindre hud ger mindre jordbävningar är liksom hans filosofi.

Så förarga nu för bövelen inte gudarna och behåll slöjan på.


Man vill nästan säga åt denna Kazem att kanske utveckla sitt läsande lite och inte till 100% förlita sig på en bok som skrevs för hundratals år sedan. Knyt upp slöjorna och fly landet är mitt tips!

Kanske bara är jag, men jag tvivlar starkt på att hårdare slöjregler kommer hindra jordbävningen att bryta ut.

Jag tänkte bara smyga in och lite blygsamt skryta om att min novell som jag skickade in till Lilla Erik Lindgrenpriset har blivit publicerad! En av dom tio bästa bidragen, så jävla häftigt!





Sök upp mig på bibliO. hEHEHE

Jag drömde en galen dröm inatt. Simons mamma blev bloggkändis! Då menar jag galet kändis, hon var liksom covergirl i varenda tidning. Hon gick på galápremiärer, var med i tv och det värsta av allt - hon fick gratisbiljetter till harry potterpremiären i London, och skänkte bort dom. (!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!) Jag grät, hon hånskrattade.

Där gled hon omkring och levde lyxlivet och började sist men inte minst skapa ett företag med min mamma som sålde tyger.

Jag vaknade upp aningen sinnesförvirrad med "måste upp och läsa Guns blogg" som första tanke.

-

Jag har på tal om ljus framtid fått tre mvgn den här veckan. Jag skröt, och mamma kollade på mig och sa: "bara 3? Du har ju gått 4 dagar..

Skönt med stöd hemifrån, det är viktigt.

Jag blev nyss skrämmande medveten om att det faktiskt är söndag.

Jag avskyr söndagar. Jag vill liksom bara avlida av uttråkan i soffan! Eller nej, föresten. Jag vill bygga en liten giftig gaskammare kring soffan och där vill jag sedan avlida av uttråkan. Eller nej, jag vill köpa tusen arga anakondor och släppa lös i den lilla giftiga gaskammaren och där, DÄR, vill jag sedan avlida av uttråkan.

Ja ni förstår nog min känsla.

Mörbultad och med fläskläpp glider jag omkring denna söndag!

Wow, vad är det för gängbråk jag missat, tänker ni. Typiskt hertsön, tänker ni sen.

Men så är det inte! Jag har varit på barnkalas samt blivit nitad av en åttaåring. Jag och Saidy hamnade i bråk om vem som skulle bli förintad, och trots att jag var väldigt nära att få in henne under vattenkranen så fick jag istället smaka på en välplacerad armbåge som gjorde att jag tappade fokus.

Jag vet att det borde kännas förnedrande att bli nerslagen av en hälften så liten människa. Men denna kvinna är stark, vild och framförallt galen. Hennes ögon lyste röda och jag borde ha förstått att jag hade att göra med en liten voldemort i mugglarkläder. Vart hon än gick föll folk ner döda, och redan när Ebba blev grovt misshandlad och fasttejpad i stolen borde jag ha flytt eller larmat polis.

Så kanske hon inte riktigt är, utan egentligen så sockersöt att du hade kunnat mala ner henne och använda henne som strössel på mjukglassen. Men det känns bättre att dra till med en ordentlig mordhistoria, så att ni kan tycka synd om mig.

Så gör det nu, tyck synd om mig.

Simons första minne av mig är hur jag kommer springande mot teppan, illröd i ansiktet och puttar ner honom av all min kraft.

Det var precis hur jag var! En pojkflicka fullt besluten av att visa världen att kvinnor kan. Sa någon nåt annat, var det enda som betydde någonting att bevisa motsatsen. Jag saknar den delen av mig, jag saknar vinnarskallen och den brutalt stora tron på mig själv.  Jag saknar hur jag levde för fotbollen. Jag vill inte bara börja om, jag vill gå tillbaka och säga åt den lilla skitungen som höll på att förändras att inte ge upp sina drömmar för att hon höll på att bli stor.

Utmaningar som förut hade varit någonting som gjorde mig ännu mer taggad, blev en belastning och risken att förlora gjorde mig feg. Jag skulle vara bäst, ingen skulle ta bollen som var min och ingen skulle springa snabbare. Det fanns inte en människa som kunde säga att jag inte kunde, utan att få motsatsen bevisad.

Vart försvann den egenskapen? Zonlaget, länslaget och hela den grejen hände i fel tid, fastän det var allt jag drömt om förut bestämde jag mig för att ge upp. Där fanns flickor som sprang lika snabbt, sköt lika hårt och ville det lika mycket som mig. Förut skulle jag ha sprungit ännu snabbare, skjutit ännu hårdare - nu la jag mig.

Var jag inte bäst, var jag ingenting alls.

Lycka på den tiden var att ge sig på flickorna som var dubbelt så stora och se hur dom föll, att knuffa omkull de killar som trodde sig var bättre. Jag lade hela mitt hjärna i spelet och grät floder om jag inte presterade som jag ville. Med ett brutet nyckelben gav jag mig ut på planen fullt besluten att göra det jag gillade mest. Klarade jag det? Klart jag gjorde, det hade jag ju redan bestämt mig för. Smärta var att förlora, inte ett ben i kroppen som råkade vara av.




Trots att jag saknar det fantastiska spelet varje dag, är det mig själv jag saknar mest. Hur jag var.

Här satt jag och undrade vad jag egentligen skulle falla för hon en pojke. Det gjorde jag iofs inte alls, men jag fick reda på det ändå!

Låt mig presentera raggningsreplikernas adel:


1: I'd like to get my basilisk into your chamber of secrets!
2: I'm just like Oliver Wood, baby.. I'm a KEEPER!
3: You know, when I said accio hottie i didn't expect it to work!
4: You don't even have to say "Lumos Maxima" to turn me on.

Fatta läckert att bli uppraggat så, jag hade fallit som ett löv!


Printade även lite när jag pratade med Harrybabe på fejjan;

Jag blir mätt på en korv till frukostlunch och några klyftpotatisar till middag, fan vad min magsäck har krympt tänkte jag. Size 0 kommer ju komma snabbare än jag hinner säga matsmältning tänkte jag sen.

Sen tänkte jag inte mer.

Sorgligt nog började jag tänka igen och insåg att jag inte äter mindre, bara mindre mat. Cola, godis och annat socker trycker jag lika fint som förut, finare förmodligen.

Så jag bestämde plats och tid för en romantisk joggningdejt med simon men överskattade nog min kondition, fyfan. Skavsåren mellan benen var mitt minsta problem, mina ben liksom försvann. Dom var bara stora tunga klumpar som gjorde förbannat ont! Klagade jag? Inte en sekund! Kanske några sekunder. Nån minut eller två..

Jag stödjer mig längst väggarna nu & överväger helt seriöst att ta fram kryckorna. Jag kommer dö av träningsvärk.

Så, det blir dykardräkt på stranden i år. Chipsen lämnar jag inte.

Vet ni vad jag tyckte var roligt tidigare den här måndagen? Saker som; how i met your mother, pappas tv, roliga historier, björns ansikte och massa andra saker som kan tyckas humoristiska.

När Björn klampade in i mitt rum trodde jag aldrig att hans ord skulle förvandla hela min syn på humor, men come on, how i met your mother är inte kul jämfört med det han sa.


Av respekt och kärlek till min bror tänker jag inte berätta vad det var han sa som var så roligt, eftersom detta kan tyckas lite förnedrande. När han är redo, tänker jag låta honom berätta det för världen själv. Så av ren hänsyn tänker jag inte säga nåt till er.

hehe

Jo, det tänker jag visst..

HAN HAR FÅTT JOBB PÅ MCDONALDS!

Fattar ni?! Där kommer han stå mitt i oset och ta beställningar när jag kan glida in, börja argumentera, trycka fram några låtsastårar (vilket jag är awesome på), gråta högt, springa in till hans chef och få honom sparkad på hans första dag.

Inte för att vara elak eller nå, utan endast för att han ska måste söka något nytt jobb, på typ max vilken innebär att jag får chansen att uppleva samma fantastiska humor igen.

mums!