min rosa torsdag
Händelserik dag, ska dela med mig av höjdpunkterna:
1: Vi sitter på italienskan och min lärare ska ge ett papper till Carl, men rycker undan det. Vi skrattar lite i samförstånd. Hon säger förlåt och sträcker ut handen igen, men rycker ännu en gång bort det. Än en gång skrattar vi i samförstånd och kastar med ögonfransarna. Jag säger åt henne att sånt där faktiskt inte är kul och tar pappret av henne och sträcker ut handen mot Carl, men rycker med ett enkelt handledsknyck bort det. Nu vrålskrattar jag och min lärare i fullkomlig skadeglädje medans vi pekar på Carl. Sen highfivar vi i samförstånd. Fast denna gång tyckte även Carl det var kul, så kul att stora saftiga tårar trängde fram. Eller så kan det ha varit av sorg, jag är inte helt säker eftersom jag var upptagen med att highfiva min lärare i, ja, samförstånd.
(Har sagt ordet samförstånd så mycket att det börjat låta fel. Ni vet när man säger ett ord så många gånger att det låter så fult att man funderar i timtal vem korken var som kom på det.)
2: Emma sa åt mig med sån där lyssna-nu-unga-dam-det-här-är-viktigtröst: ska låna det här headsetet får du ta hand om det, tappa vad du än gör inte bort muddarna. Jag kunde inte förstå varför hon oroade sig och sa att jag självfallet skulle vakta det med mitt liv, vårda det som mitt barn och behandla det ömt. Inga muddar ska fly sin kos framför mina vakande ögon, la jag sedan till.
Ändå försvann dom(muddarna alltså), framför mina vakande ögon liksom. Emma tyckte inte det var lika komiskt som jag, av någon anledning.
3: Jag fick den briljanta idéen att måla de få millimeterna som återstår av mina nertuggade naglar. Inte nog med det, förutom grundfärgen gjorde jag även prickar på varje nagel i olika färger.
Det var jättefint, tills jag tog beslutet att efter 2 sekunders torktid dra händerna genom håret och ta på mig byxorna. Håret och byxorna är iaf fina nu, ett litet färgstänk såhär på vardagen är bra för humöret har jag hört. Dock mindre bra för håret, och även byxorna för den delen.
1: Vi sitter på italienskan och min lärare ska ge ett papper till Carl, men rycker undan det. Vi skrattar lite i samförstånd. Hon säger förlåt och sträcker ut handen igen, men rycker ännu en gång bort det. Än en gång skrattar vi i samförstånd och kastar med ögonfransarna. Jag säger åt henne att sånt där faktiskt inte är kul och tar pappret av henne och sträcker ut handen mot Carl, men rycker med ett enkelt handledsknyck bort det. Nu vrålskrattar jag och min lärare i fullkomlig skadeglädje medans vi pekar på Carl. Sen highfivar vi i samförstånd. Fast denna gång tyckte även Carl det var kul, så kul att stora saftiga tårar trängde fram. Eller så kan det ha varit av sorg, jag är inte helt säker eftersom jag var upptagen med att highfiva min lärare i, ja, samförstånd.
(Har sagt ordet samförstånd så mycket att det börjat låta fel. Ni vet när man säger ett ord så många gånger att det låter så fult att man funderar i timtal vem korken var som kom på det.)
2: Emma sa åt mig med sån där lyssna-nu-unga-dam-det-här-är-viktigtröst: ska låna det här headsetet får du ta hand om det, tappa vad du än gör inte bort muddarna. Jag kunde inte förstå varför hon oroade sig och sa att jag självfallet skulle vakta det med mitt liv, vårda det som mitt barn och behandla det ömt. Inga muddar ska fly sin kos framför mina vakande ögon, la jag sedan till.
Ändå försvann dom(muddarna alltså), framför mina vakande ögon liksom. Emma tyckte inte det var lika komiskt som jag, av någon anledning.
3: Jag fick den briljanta idéen att måla de få millimeterna som återstår av mina nertuggade naglar. Inte nog med det, förutom grundfärgen gjorde jag även prickar på varje nagel i olika färger.
Det var jättefint, tills jag tog beslutet att efter 2 sekunders torktid dra händerna genom håret och ta på mig byxorna. Håret och byxorna är iaf fina nu, ett litet färgstänk såhär på vardagen är bra för humöret har jag hört. Dock mindre bra för håret, och även byxorna för den delen.
Kommentarer
Trackback
