Jag är en glad ballong

Simons första minne av mig är hur jag kommer springande mot teppan, illröd i ansiktet och puttar ner honom av all min kraft.

Det var precis hur jag var! En pojkflicka fullt besluten av att visa världen att kvinnor kan. Sa någon nåt annat, var det enda som betydde någonting att bevisa motsatsen. Jag saknar den delen av mig, jag saknar vinnarskallen och den brutalt stora tron på mig själv.  Jag saknar hur jag levde för fotbollen. Jag vill inte bara börja om, jag vill gå tillbaka och säga åt den lilla skitungen som höll på att förändras att inte ge upp sina drömmar för att hon höll på att bli stor.

Utmaningar som förut hade varit någonting som gjorde mig ännu mer taggad, blev en belastning och risken att förlora gjorde mig feg. Jag skulle vara bäst, ingen skulle ta bollen som var min och ingen skulle springa snabbare. Det fanns inte en människa som kunde säga att jag inte kunde, utan att få motsatsen bevisad.

Vart försvann den egenskapen? Zonlaget, länslaget och hela den grejen hände i fel tid, fastän det var allt jag drömt om förut bestämde jag mig för att ge upp. Där fanns flickor som sprang lika snabbt, sköt lika hårt och ville det lika mycket som mig. Förut skulle jag ha sprungit ännu snabbare, skjutit ännu hårdare - nu la jag mig.

Var jag inte bäst, var jag ingenting alls.

Lycka på den tiden var att ge sig på flickorna som var dubbelt så stora och se hur dom föll, att knuffa omkull de killar som trodde sig var bättre. Jag lade hela mitt hjärna i spelet och grät floder om jag inte presterade som jag ville. Med ett brutet nyckelben gav jag mig ut på planen fullt besluten att göra det jag gillade mest. Klarade jag det? Klart jag gjorde, det hade jag ju redan bestämt mig för. Smärta var att förlora, inte ett ben i kroppen som råkade vara av.




Trots att jag saknar det fantastiska spelet varje dag, är det mig själv jag saknar mest. Hur jag var.