maybe i'm amazed
Jag ägnade gårdagen åt att läsa recensioner om Paul McCartneys spelning. I globen. Ni vet den jag inte var på. När jag blir gammal, ruskigt gammal, och har ungar och sånt. Då kommer dom sitta i mitt knä och säga:
"Mamma. Gillar inte du Paul McCartney? Den där gamle, döda killen?"
"Jo. Vad tänkte du, älskling?" Kommer jag svara, med min pedagogiska mammaröst.
"Han var ju i Sverige 2011. Varför var du inte där?"
Då kommer jag säga att jag inte hade råd. Jag hade inte råd att fara ner till Stockholm och få en glimt av en del av Beatles. Jag gick i skola då, förstår ni, kommer jag säga till mina barn. Jag extrajobbade på donken men det gav inte något. Eller så prioterade jag fel.
Då kommer Albus se så besviken ut. Och Saga kanske aldrig kan se sin mor i ögonen igen.
"Men" kommer jag säga sen, och Albus ögon kommer lysa av lite nyfunnet hopp. "Jag läste recensionerna. Och han var tydligen super!"
Då sänks hans blick igen. För alla vet att han inte kommer kunna gå till dagis nästa dag, och skryta om att hans mamma "läste" om Paul McCartney när hon var ung.
Så sen när jag sitter hos min psykolog i framtiden och undrar varför jag inte har någon kontakt med mina barn. Då kommer hon be mig tänka tillbaka, och försöka hitta det som från början förstörde relationen. Då kommer jag att förstå.
Jag har liksom inte bara missat Paul McCartneys spelning i globen, utan även förstört min relation med mina framtida barn.
"Mamma. Gillar inte du Paul McCartney? Den där gamle, döda killen?"
"Jo. Vad tänkte du, älskling?" Kommer jag svara, med min pedagogiska mammaröst.
"Han var ju i Sverige 2011. Varför var du inte där?"
Då kommer jag säga att jag inte hade råd. Jag hade inte råd att fara ner till Stockholm och få en glimt av en del av Beatles. Jag gick i skola då, förstår ni, kommer jag säga till mina barn. Jag extrajobbade på donken men det gav inte något. Eller så prioterade jag fel.
Då kommer Albus se så besviken ut. Och Saga kanske aldrig kan se sin mor i ögonen igen.
"Men" kommer jag säga sen, och Albus ögon kommer lysa av lite nyfunnet hopp. "Jag läste recensionerna. Och han var tydligen super!"
Då sänks hans blick igen. För alla vet att han inte kommer kunna gå till dagis nästa dag, och skryta om att hans mamma "läste" om Paul McCartney när hon var ung.
Så sen när jag sitter hos min psykolog i framtiden och undrar varför jag inte har någon kontakt med mina barn. Då kommer hon be mig tänka tillbaka, och försöka hitta det som från början förstörde relationen. Då kommer jag att förstå.
Jag har liksom inte bara missat Paul McCartneys spelning i globen, utan även förstört min relation med mina framtida barn.
Kommentarer
Trackback
