Jag är en glad ballong

Jag pluggar i skrivande stund psykologi och läser om människans olika faser. (Härlig kontrast till tidigare inlägg)

Mellan åren 0-1 är man inne i den orala fasen. Då upptäcker spädbarnet världen genom att suga och smaka på saker. Barnet får sina stora lustupplevelser genom munnen.

Känns ju sådär att jag inte tagit mig förbi den orala fasen än.

Jag har liksom levt 18 år, i tro om att jag har utvecklats normalt. Fått mens, fått bröst och hår på onödiga platser. Fått nya vänner, nya kärlekar, nya perspektiv och ny kunskap. Gått från mammas högertutte till norrmejeriets röda mjölk. Gått från små gosiga babyfötter, till groteska föroreningsmaskiner.

Allt har liksom utvecklats som det ska.

Sen slår den här vetskapen ner som en blixt från klar himmel. Jag har inte passerat den orala fasen än. Jag står kvar och stampar på ruta ett.

Jag gnager fortfarande konsverk av coca colakorkar, jag äter fortfarande tapet, och jag tuggar i mig papper som om jag aldrig fått mat. Min mage är förmodligen full av så mycket föroreningar att jag aldrig kommer bli 20 år.

Gör detta mig ledsen? Nej! Jag ser istället mig själv dra nytta av min nya kunskap.

Vem förväntar sig att en 1åring ska ta sig ur gymnasiet?
Vem förväntar sig att en 1åring ska diska?
Vem förväntar sig att en 1åring ska ta något som helst ansvar?

Hallelujah moment, vill jag skrika. Och gör det även. Eftersom en 1åring får skrika när hon känner för det.