Jag är en glad ballong

Pappa är nämligen sådan, som alltid har på radion. Förmodligen endast för att verka intellektuell, då han uppenbarligen inte lägger någon större vikt vid innehållet. Samtidigt som jag då satt och tog del av händelserna världen över, låg pappa i andra soffhörnet och löste korsord.

Den 8-åriga radiopratarn gapade ut en historia med en otroligt gäll röst och jag sneglade med pappa för att se om han också reagerade.

Sen frågade jag med lidande röst om han var dum i huvudet som kunde lösa korsord till oljudet. Hur orkade han leva med rösten?

-

Stäng av det då, sa han.

-

Då grät jag. På riktigt. Grät!

-

Där satt jag i soffan och bölade för att ungens röst trängde så lång in i själen på mig att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag kunde inte heller stänga av, då jag då skulle måsta närma mig ljudkällan och uppleva skiten på ännu högre volym.

-

Tydligen är man töntig då. Om man gråter för att radion, som går att stänga av, är jobbig.

Tydligen är det "kanske någon klasskompis till mig" som pratar.

Tydligen var jag och 8-åringen på radio på samma mentala nivå.

-