Kazem Sadighi, en klok karl
Vill ni veta något jättekul? Klart ni vill!
Kazem Sadighi som är tillfällig fredagsbönare i Teheran har spännande åsikter om jordbävningar. Teheran ligger över en förkastning och frågan är när jordbävningen ska komma och krossa huvudstaden. Vad tänker denna Kazem nu göra åt detta? Kanske bygga säkrare hus, flytta staden, evakuera befolkningen tills det är säkert?
Nej, han anser att det enda som kan lösa dena katastrof är att dra åt slöjorna ordentligare. Mindre hud ger mindre jordbävningar är liksom hans filosofi.
Så förarga nu för bövelen inte gudarna och behåll slöjan på.
Man vill nästan säga åt denna Kazem att kanske utveckla sitt läsande lite och inte till 100% förlita sig på en bok som skrevs för hundratals år sedan. Knyt upp slöjorna och fly landet är mitt tips!
Kanske bara är jag, men jag tvivlar starkt på att hårdare slöjregler kommer hindra jordbävningen att bryta ut.
Kazem Sadighi som är tillfällig fredagsbönare i Teheran har spännande åsikter om jordbävningar. Teheran ligger över en förkastning och frågan är när jordbävningen ska komma och krossa huvudstaden. Vad tänker denna Kazem nu göra åt detta? Kanske bygga säkrare hus, flytta staden, evakuera befolkningen tills det är säkert?
Nej, han anser att det enda som kan lösa dena katastrof är att dra åt slöjorna ordentligare. Mindre hud ger mindre jordbävningar är liksom hans filosofi.
Så förarga nu för bövelen inte gudarna och behåll slöjan på.
Man vill nästan säga åt denna Kazem att kanske utveckla sitt läsande lite och inte till 100% förlita sig på en bok som skrevs för hundratals år sedan. Knyt upp slöjorna och fly landet är mitt tips!
Kanske bara är jag, men jag tvivlar starkt på att hårdare slöjregler kommer hindra jordbävningen att bryta ut.
fantastiskt stolt
Jag tänkte bara smyga in och lite blygsamt skryta om att min novell som jag skickade in till Lilla Erik Lindgrenpriset har blivit publicerad! En av dom tio bästa bidragen, så jävla häftigt!
Sök upp mig på bibliO. hEHEHE
Sök upp mig på bibliO. hEHEHE
livet som kändis
Jag drömde en galen dröm inatt. Simons mamma blev bloggkändis! Då menar jag galet kändis, hon var liksom covergirl i varenda tidning. Hon gick på galápremiärer, var med i tv och det värsta av allt - hon fick gratisbiljetter till harry potterpremiären i London, och skänkte bort dom. (!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!) Jag grät, hon hånskrattade.
Där gled hon omkring och levde lyxlivet och började sist men inte minst skapa ett företag med min mamma som sålde tyger.
Jag vaknade upp aningen sinnesförvirrad med "måste upp och läsa Guns blogg" som första tanke.
-
Jag har på tal om ljus framtid fått tre mvgn den här veckan. Jag skröt, och mamma kollade på mig och sa: "bara 3? Du har ju gått 4 dagar..
Skönt med stöd hemifrån, det är viktigt.
Där gled hon omkring och levde lyxlivet och började sist men inte minst skapa ett företag med min mamma som sålde tyger.
Jag vaknade upp aningen sinnesförvirrad med "måste upp och läsa Guns blogg" som första tanke.
-
Jag har på tal om ljus framtid fått tre mvgn den här veckan. Jag skröt, och mamma kollade på mig och sa: "bara 3? Du har ju gått 4 dagar..
Skönt med stöd hemifrån, det är viktigt.
söndagsmys
Jag blev nyss skrämmande medveten om att det faktiskt är söndag.
Jag avskyr söndagar. Jag vill liksom bara avlida av uttråkan i soffan! Eller nej, föresten. Jag vill bygga en liten giftig gaskammare kring soffan och där vill jag sedan avlida av uttråkan. Eller nej, jag vill köpa tusen arga anakondor och släppa lös i den lilla giftiga gaskammaren och där, DÄR, vill jag sedan avlida av uttråkan.
Ja ni förstår nog min känsla.
Jag avskyr söndagar. Jag vill liksom bara avlida av uttråkan i soffan! Eller nej, föresten. Jag vill bygga en liten giftig gaskammare kring soffan och där vill jag sedan avlida av uttråkan. Eller nej, jag vill köpa tusen arga anakondor och släppa lös i den lilla giftiga gaskammaren och där, DÄR, vill jag sedan avlida av uttråkan.
Ja ni förstår nog min känsla.
förklädd voldemort
Mörbultad och med fläskläpp glider jag omkring denna söndag!
Wow, vad är det för gängbråk jag missat, tänker ni. Typiskt hertsön, tänker ni sen.
Men så är det inte! Jag har varit på barnkalas samt blivit nitad av en åttaåring. Jag och Saidy hamnade i bråk om vem som skulle bli förintad, och trots att jag var väldigt nära att få in henne under vattenkranen så fick jag istället smaka på en välplacerad armbåge som gjorde att jag tappade fokus.
Jag vet att det borde kännas förnedrande att bli nerslagen av en hälften så liten människa. Men denna kvinna är stark, vild och framförallt galen. Hennes ögon lyste röda och jag borde ha förstått att jag hade att göra med en liten voldemort i mugglarkläder. Vart hon än gick föll folk ner döda, och redan när Ebba blev grovt misshandlad och fasttejpad i stolen borde jag ha flytt eller larmat polis.
Så kanske hon inte riktigt är, utan egentligen så sockersöt att du hade kunnat mala ner henne och använda henne som strössel på mjukglassen. Men det känns bättre att dra till med en ordentlig mordhistoria, så att ni kan tycka synd om mig.
Så gör det nu, tyck synd om mig.
Wow, vad är det för gängbråk jag missat, tänker ni. Typiskt hertsön, tänker ni sen.
Men så är det inte! Jag har varit på barnkalas samt blivit nitad av en åttaåring. Jag och Saidy hamnade i bråk om vem som skulle bli förintad, och trots att jag var väldigt nära att få in henne under vattenkranen så fick jag istället smaka på en välplacerad armbåge som gjorde att jag tappade fokus.
Jag vet att det borde kännas förnedrande att bli nerslagen av en hälften så liten människa. Men denna kvinna är stark, vild och framförallt galen. Hennes ögon lyste röda och jag borde ha förstått att jag hade att göra med en liten voldemort i mugglarkläder. Vart hon än gick föll folk ner döda, och redan när Ebba blev grovt misshandlad och fasttejpad i stolen borde jag ha flytt eller larmat polis.
Så kanske hon inte riktigt är, utan egentligen så sockersöt att du hade kunnat mala ner henne och använda henne som strössel på mjukglassen. Men det känns bättre att dra till med en ordentlig mordhistoria, så att ni kan tycka synd om mig.
Så gör det nu, tyck synd om mig.
kärlek
Simons första minne av mig är hur jag kommer springande mot teppan, illröd i ansiktet och puttar ner honom av all min kraft.
Det var precis hur jag var! En pojkflicka fullt besluten av att visa världen att kvinnor kan. Sa någon nåt annat, var det enda som betydde någonting att bevisa motsatsen. Jag saknar den delen av mig, jag saknar vinnarskallen och den brutalt stora tron på mig själv. Jag saknar hur jag levde för fotbollen. Jag vill inte bara börja om, jag vill gå tillbaka och säga åt den lilla skitungen som höll på att förändras att inte ge upp sina drömmar för att hon höll på att bli stor.
Utmaningar som förut hade varit någonting som gjorde mig ännu mer taggad, blev en belastning och risken att förlora gjorde mig feg. Jag skulle vara bäst, ingen skulle ta bollen som var min och ingen skulle springa snabbare. Det fanns inte en människa som kunde säga att jag inte kunde, utan att få motsatsen bevisad.
Vart försvann den egenskapen? Zonlaget, länslaget och hela den grejen hände i fel tid, fastän det var allt jag drömt om förut bestämde jag mig för att ge upp. Där fanns flickor som sprang lika snabbt, sköt lika hårt och ville det lika mycket som mig. Förut skulle jag ha sprungit ännu snabbare, skjutit ännu hårdare - nu la jag mig.
Var jag inte bäst, var jag ingenting alls.
Lycka på den tiden var att ge sig på flickorna som var dubbelt så stora och se hur dom föll, att knuffa omkull de killar som trodde sig var bättre. Jag lade hela mitt hjärna i spelet och grät floder om jag inte presterade som jag ville. Med ett brutet nyckelben gav jag mig ut på planen fullt besluten att göra det jag gillade mest. Klarade jag det? Klart jag gjorde, det hade jag ju redan bestämt mig för. Smärta var att förlora, inte ett ben i kroppen som råkade vara av.
Trots att jag saknar det fantastiska spelet varje dag, är det mig själv jag saknar mest. Hur jag var.
Det var precis hur jag var! En pojkflicka fullt besluten av att visa världen att kvinnor kan. Sa någon nåt annat, var det enda som betydde någonting att bevisa motsatsen. Jag saknar den delen av mig, jag saknar vinnarskallen och den brutalt stora tron på mig själv. Jag saknar hur jag levde för fotbollen. Jag vill inte bara börja om, jag vill gå tillbaka och säga åt den lilla skitungen som höll på att förändras att inte ge upp sina drömmar för att hon höll på att bli stor.
Utmaningar som förut hade varit någonting som gjorde mig ännu mer taggad, blev en belastning och risken att förlora gjorde mig feg. Jag skulle vara bäst, ingen skulle ta bollen som var min och ingen skulle springa snabbare. Det fanns inte en människa som kunde säga att jag inte kunde, utan att få motsatsen bevisad.
Vart försvann den egenskapen? Zonlaget, länslaget och hela den grejen hände i fel tid, fastän det var allt jag drömt om förut bestämde jag mig för att ge upp. Där fanns flickor som sprang lika snabbt, sköt lika hårt och ville det lika mycket som mig. Förut skulle jag ha sprungit ännu snabbare, skjutit ännu hårdare - nu la jag mig.
Var jag inte bäst, var jag ingenting alls.
Lycka på den tiden var att ge sig på flickorna som var dubbelt så stora och se hur dom föll, att knuffa omkull de killar som trodde sig var bättre. Jag lade hela mitt hjärna i spelet och grät floder om jag inte presterade som jag ville. Med ett brutet nyckelben gav jag mig ut på planen fullt besluten att göra det jag gillade mest. Klarade jag det? Klart jag gjorde, det hade jag ju redan bestämt mig för. Smärta var att förlora, inte ett ben i kroppen som råkade vara av.
Trots att jag saknar det fantastiska spelet varje dag, är det mig själv jag saknar mest. Hur jag var.
ragga med stil
Här satt jag och undrade vad jag egentligen skulle falla för hon en pojke. Det gjorde jag iofs inte alls, men jag fick reda på det ändå!
Låt mig presentera raggningsreplikernas adel:
1: I'd like to get my basilisk into your chamber of secrets!
2: I'm just like Oliver Wood, baby.. I'm a KEEPER!
3: You know, when I said accio hottie i didn't expect it to work!
4: You don't even have to say "Lumos Maxima" to turn me on.
Fatta läckert att bli uppraggat så, jag hade fallit som ett löv!
Printade även lite när jag pratade med Harrybabe på fejjan;
Låt mig presentera raggningsreplikernas adel:
1: I'd like to get my basilisk into your chamber of secrets!
2: I'm just like Oliver Wood, baby.. I'm a KEEPER!
3: You know, when I said accio hottie i didn't expect it to work!
4: You don't even have to say "Lumos Maxima" to turn me on.
Fatta läckert att bli uppraggat så, jag hade fallit som ett löv!
Printade även lite när jag pratade med Harrybabe på fejjan;
i love u
Jag tänkte bara säga att jag tänker gifta mig med simon, inte nu, men en vacker dag.
Sitter i alla fall med min favoritvän nu, Frida. Tänkte snart leta upp något ätbart eftersom min mamma inte verkar ha någon lust att laga mat till hennes enda, och mest älskade dotter.
Jag har ett rätt tufft liv ändå. Pappa ringer en timme före maten är klar och skriker som om att jorden går under om jag inte skyndar mig. Eftersom att jag vill ha kvar jorden springer jag hem snabbare än blixten. Sen väntar jag, si sådär en timme. Sen när jag byter boende och hamnar hos mamma så ringer hon en timme efter och säger att maten är klar. Efter liksom(?!)
Så jag strosar hem, och måste värma. Hur gott är det med micrade pommes?
Nåja, Fridas kyl har säkert något fantastiskt att bjuda på!
ilandsproblem
Jag blir mätt på en korv till frukostlunch och några klyftpotatisar till middag, fan vad min magsäck har krympt tänkte jag. Size 0 kommer ju komma snabbare än jag hinner säga matsmältning tänkte jag sen.
Sen tänkte jag inte mer.
Sorgligt nog började jag tänka igen och insåg att jag inte äter mindre, bara mindre mat. Cola, godis och annat socker trycker jag lika fint som förut, finare förmodligen.
Så jag bestämde plats och tid för en romantisk joggningdejt med simon men överskattade nog min kondition, fyfan. Skavsåren mellan benen var mitt minsta problem, mina ben liksom försvann. Dom var bara stora tunga klumpar som gjorde förbannat ont! Klagade jag? Inte en sekund! Kanske några sekunder. Nån minut eller två..
Jag stödjer mig längst väggarna nu & överväger helt seriöst att ta fram kryckorna. Jag kommer dö av träningsvärk.
Så, det blir dykardräkt på stranden i år. Chipsen lämnar jag inte.
Sen tänkte jag inte mer.
Sorgligt nog började jag tänka igen och insåg att jag inte äter mindre, bara mindre mat. Cola, godis och annat socker trycker jag lika fint som förut, finare förmodligen.
Så jag bestämde plats och tid för en romantisk joggningdejt med simon men överskattade nog min kondition, fyfan. Skavsåren mellan benen var mitt minsta problem, mina ben liksom försvann. Dom var bara stora tunga klumpar som gjorde förbannat ont! Klagade jag? Inte en sekund! Kanske några sekunder. Nån minut eller två..
Jag stödjer mig längst väggarna nu & överväger helt seriöst att ta fram kryckorna. Jag kommer dö av träningsvärk.
Så, det blir dykardräkt på stranden i år. Chipsen lämnar jag inte.
