Jag är en glad ballong

Mamma ringde nyss en sån där telefon-koppla-vidare-tant. Efter det första "vänta" betedde hon sig som en vanlig ciliviserad människa, men efter det andra och tredje började hon uppföra sig konstigt. Hon satt och grimaserade mot telefonen, gjorde konstiga ljud och gick till anfall med munnen. Sådär som man gör om en baby börjat gråta och man desperat vill få den att bli glad, typ. Lite för ondsinta grimascher, men annars en stående likhet! (Förstår nu varför det aldrig funkar)

När hon slutat och allt var frid och fröjd började hon räkna upp massor med ordspråk som hon tyckte passade väldigt bra in på telefontanten just den stunden;

"Hissen går inte enda upp, alla hästar finns inte i hagen, alla bestick finns inte i lådan..

(Paus medans hon tänkte ut fler liknande meningar)

"Det lyser men ingen är hemma, hjulet snurrar men hamstern är borta.. Lovisa har tandställning"

Jag veeeeeeeeeeeeeet att jag har tandställning. Men inte hindrar det henne från att upplysa mig. Det här var andra gången idag. När jag kom in genom dörren lät det så här:

- Mamma, din enda och älskade dotter fick just mvg i musik!
 - Hm, undra hur. Säkert för att du har tandställning, han tycker nog synd om dig..

Tack & adjö kära vänner, ska upprepa gårdagens misstag och ta en "powernap"